Jag läser No tears for queers på tre dagar och skräms av den bild som målas upp av Sverige för inte mer än fem år sedan. Sedan läser jag DN en morgon och möts av två vitklädda brudar bland alla heteropar på bröllopsfotona. Deras lyckligaste dag är lika mycket värd som alla andras. Fast de får inte kalla det äktenskap.
Jag går inte runt och är rädd för att jag hellre lever ett lyckligt liv med Kajsa än med Kalle. Jag tvekar inte att svara ja på frågan om jag är homosexuell (eller bisexuell eller vad jag nu kallar mig, människans behov att sätta folk i fack kan vi ta en annan gång). Jag funderar inte längre på om jag ska "komma ut" för någon, det bara händer i vardagliga diskussioner. Jag tvekar inte att hålla nån jag tycker om i handen eller kyssa henne offentligt.
Men när jag läser No tears for queers undrar jag om jag kanske borde vara mer försiktig? Borde jag inte tänka gott om alla? Borde jag tänka efter före?
Jag vill verkligen inte det. Jag är stolt för den jag är. Jag är lika mycket människa som vem som helst och jag har lika mycket rätt att dela livet med den jag älskar. Och ingen borde bry sig ett jota om jag stryker handen genom hennes hår när vi står och väntar på bussen.
--------------------
På tal om homos så föreläser Mark Levengood på Musikhögskolan på torsdag. Varför har jag lektion då för? Dumt att skolka från en lektion där jag får hålla på med min slutuppgift kanske...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Kärlek är självklart och en känsla alla, förutom de felande, kan känna. Att hålla handen eller klappa på kärestans hår hör till en kärleksrelation. Förstår fortfarande inte varför vissa folk kan bli så upprörda när de råkar bevittna kärlek mellan, för dem, helt okända människor.
Forsätt skit i vad andra tycker.
Dessutom tycker jag att du ska skolka från vilken lektion som helst för att gå och lyssna på Mr Levengood!
Blogga ordentligt om vad han sa.
MEN CISSY, DU MÅSTE JU FATTA ATT DU SKA SKOOOOOLKA!!!!
Håller med föregående kommenterare... Skolka från lektionen... tänte hitta på något smart talesätt men går inte så bra.. skiter i det.
Lektionen går alltid att ta igen men Mark...*skaka på huvudet* hur kan du ens tänka tanken på att inte gå?
Kram
Den där boken skrämde mig extremt mycket, kanske om möjligt ännu mer för att jag kommer från staden där man tydligen tycker att ha ihjäl en utvecklingsstörd/förståndshandikappad kille bara för att han är "bög" är okej. Jag tror inte det är rätt att vara rädd, utan att man ska visa att man inte accepterar någon skit. Vare sig man är homo, hetero eller bi. Jag har lika mkt ansvar som heterosexuell för att se till att du inte ska vara rädd som du har.
Har det hänt att någon reagerat när du hållt handen eller kysst offentligt? Det kanske är en småstadsgrej i så fall? Jag vet inte. Men jag tycker att jag ser både tjej+tjej och kille+kille här i stockholm ofta och jag reagerar inte på något negativt sätt. Jag blir bara så glad när jag ser det!
Fast synd att man inte ser det lika ofta som under prideveckan. Då är det fullkomlig homoinvasion här! Underbart :)
Tack för alla fina svar. Mark och jag ska allt fixa vår date. Han föreläser visst bara i en timme under lunchen. Men man får inte äta i den fiiiina konsertlokalen och ni vet hur jag blir vid hunger så vi får se hur jag löser det.
Josefin: Nej, jag kan inte minnas att jag har fått kommentarer. Kanske nån blick från nån tant men då är det ju bara kul att provocera... Det handlar nog mer om berättelser från vänner de senaste, boken och bara en reflektion över att jag kanske är naiv på vissa sätt? Hemska händelser sätter griller i huvudet på mig.
Själv blir jag lika glad när jag ser ett homopar. En poäng åt oss liksom! Haha. Nä, men det är skönt att se folk som vågar visa sin kärlek. Det finns så många jag känner som aldrig vågar. Och det är synd.
Skicka en kommentar