Räkningarna är i alla fall betalda

Att blogga utan inspiration är lite som att försöka ta sig fram på en cykel utan hjul. Eller nåt. Typ. Änna. Liksom. Jag har sånglektioner där läraren ber mig att sjunga som om jag "skär i sirap" och sedan hojtar "Mer blått!" när jag tar mig an Sarah McLachlans Angel. Jag får trycka ihop ansiktet ungefär som när man var liten och lekte "Busschaufförn, busschaufförn, öppna dörren!" och sjunga "va, va, va, va, va". Sedan går jag på grupphandledning för att få världens största egoboost då jag tydligen är grym på att reflektera och ge konstruktiv kritik samt skriva uppsats. När jag får en stund över knåpar jag ansökningar till Svea Rikes Radio om vikariat fastän jag har jobbet som handen i handsken för "hade det inte varit kul att hänga på P3 i sommar?". Då vränger jag och kränger på orden för att hitta förbi klyschorna men sitter oftast ändå där och tittar på ett CV som säger att jag är bra på att ta initiativ men också ser vikten i att samarbeta. Har jag en dålig dag lurar till och med alla de där bollarna jag kan hålla i luften samtidigt runt hörnet.