Med rosévin och chips med vitlöksdip firade vi att livet har en fortsättning även efter Piteå. Vi diskuterade gränslös tappa-andan-kärlek och risken för klamydia medan myggen svärmade runt oss som jetplan. Hela jag är visst desstom förbluffande lik en landningsbana.
Tre av dagens timmar har jag för övrigt spenderat i fosterställning knaprandes smärtstillande och förbannat Gud och Moder Jord och evolutionen och allt som bara går. Jag grät sammanlagt minst en av timmarna och min tillfälliga barnlängtan är som bortblåst eftersom mensvärk visst bara ska vara en förberedelse för ännu värre smärtor vid förlossningen. Findus måste ha trott att något allvarligt hade hänt eftersom hon hade mängder med missade samtal på mobilen men jag trodde på allvar att jag skulle dö. Jag gjorde inte det. Tack vare fler smärtstillande än rekommenderat. Det måste vara en man som har skrivit bipacksedeln.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Fast jag tycker att det är värre att ha fruktansvärd mensvärk än att föda barn! Helt ärligt. Ok, det senare gör ju en aning ondare, men när man har mensvärk så bara lider man i onödan och vad får man för det? Blod.
När man föder barn slutar all smärta med att man träffar en människa som man kommer att älska mer än allt annat. Det är värt det! Jag lovar. Kram på dig vännen.
Skicka en kommentar