Det bor ilska i mig

På måndag jobbar jag min sista dag. En sommar fylld med funderingar kring vad jag vill, vad jag kan, vad jag orkar. Etiska diskusioner om frossande i rättegångar. En ny inblick i världens konflikter. Men det som drabbat mig mest var när Europride drog igång. Hatbrott efter hatbrott och poliser som följer vanliga Svenssons hem i natten för att de är rädda för våld. Bara på grund av att de är kära. Sverige 2008 är ett land som kommit långt men som inte ens är nära tillräckligt långt.

Ska det idag behöva vara så att de positiva reaktionerna på kärlek går att räkna på en hand, medan de som sårar har blivit för många? Tycker inte du att man som kär och lycklig idag ska kunna ha den rättigheten att ens famlij möter en med respekt och kärlek? Att de som betyder mest också älskar en ovillkorligt.

Dessutom är de inte något val. Det är kärlek. Och när senast valde du vem du blev kär i?

Jag har då inte valt. Kärleken kom bara över mig. Som en jättevåg. Och ibland tappar man andan.