Hemlängtan

Ibland bara faller allting över en. Helt plötsligt rasar allt ner och jag inser att den där muren jag försöker riva är högre än någonsin. Smiling faces och shit vad jag är hurtig och visst kommer det här gå. Jag har missat väsentliga saker som ett gigantiskt reportage och en tenta i min tidsplanering och jag känner paniken växa.

Dessutom har jag insett att jag inte alls vill härifrån i november som resten av gänget verkar längta ihjäl sig efter. Jag vill bara stanna på Ankars med tekvällar och becksvart mörker. Vaggas in i en trygghet och skärmas av från verkligheten ännu ett tag.

Slutet känns redan nu så nära trots att det kan vara två år kvar, för om några veckor drar Stifflert, och jag hinner försvinna till Finland innan hon är tillbaka och sen när jag väl sätter foten i Kappaland igen är hon halvvägs ut genom dörren med flyttlasset.

Separationsångesten och rotlösheten kryper sig på, och trots eviga försök att övertyga mig själv om att hemma är ett ställe jag skapar på egen hand, så längtar jag någonstans till ett barndomshus med flagnande tapeter där allting är precis som det alltid har varit.

Förändring är bra och allting ordnar sig och jag är inte ensam. Men jag hatar när det jag vet, det som är min omvärld, ännu en gång faller isär. Mest hatar jag att jag jämt känner igen mina egna känslor och att jag dessutom vet att det med största sannorlikhet kommer att hända alldeles för många gånger till.