After work

Igår lämnade jag den regniga staden och hamnade på Kontiki. Kulörta lampor, bambu, palmer och hetta som slog emot en. Sällskapet var Miljökonsulten (hon har nog hetat Dressmanntjejen förut men jag tror jag har två sådana nu så jag byter lite hastigt och lustigt) och hennes man Biologen. God mat, god öl, fina samtal.

Mycket radio, mycket jul och nyår. Men också självinsikt, självkänsla och fördomar. Mycket fördomar. Sådana man plötsligt inser att man har. Fastän man ser sig själv som ganska fördomsfri. Sådana man undrar varför man har och skäms över att man har.

Den egna pressen. Ens värsta fiende. Ens egna krav på sig själv. Och varför man ständigt pushar sig själv tills det tar stopp totalt. Och inte ser faran lura runt hörnet. Att bryta ihop och hitta tillbaka igen. Att vara sådan när man inte ens fyllt trettio.

Att se sig själv som sämre än man är. Att inte inse att man ligger i toppskiktet. Och när man väl inser det så skäms man. Fast man egentligen inte alls borde. Det har ju inte kommit gratis.

Mycket man. Fast egentligen var det bara vi. Miljökonsulten och jag. Vid det laget hade Biologen tackat för sig och lovat att köpa ett paket fil på vägen hem.