På krigsstigen

Nä nu är jag arg. Arg på en massa saker. Och jag är bra på att hålla inne med allt och sura och älta och det ska jag bannemig sluta med. Men det finns stunder då man väljer att vara tyst. För att fighten inte är värd att ta. Så de gångerna håller jag fortfarande inne med allt.

En släkting ringde. För att kolla läget. Vi pratade om dottern och barnbarnen som befinner sig i den skånska stugan näst intill varje helg. Jag undrade varför och förklaringen var att barnen behövde en manlig förebild. Jag förstår att hon kämpar för att leta efter förklaringar. Många ifrågasätter. Och visst behöver kanske barnen trygghet i den tillvaro de befinner sig i, men varför just en man? Och varför säger hon det just till mig? Det var klantigt och inte speciellt genomtänkt. Men jag tror inte hon menade det så. Och jag var bara så glad att hon ringde, för det händer något så fruktansvärt sällan. Så jag svalde, räknade till tio och log. Den fighten tar jag inte.

Sedan är jag förbannat less på tykna kommentarer, en ljudlig suck och himlande ögon. Tydliga tecken på att något är fel men förklaringen uteblir. Jag försöker komma på den själv. Kanske avundsjuka, kanske är det jag som är fel, kanske. Men det är inte jag som ska ta den fighten. Eller så är det så. Men är det värt det? Kanske förstör jag bara mer då.

Men nu ska jag släppa alla arga tankar för utanför mina stora fönster lyser solen över det frostiga novemberlandskapet och i eftermiddag ska jag få köra bil. Och det gillar jag. Massor. Och som tack får jag en middag. Score.