Tidningsläsande

Jag prenumererar på en dagstidning. Som miljövän kanske jag borde strunta i det och läsa den på nätet. Men jag tröstar mig med att jag källsorterar, inte äger någon bil och köper så mycket ekologiskt och närproducerat jag bara kan med mina statligt lånade pengar.

Jag älskar att sitta med en kopp te och bläddra på morgonen. Jag lär mig en massa om finanskrisen, hittar bra tips på böcker, filmer och musik och håller mig uppdaterad i största allmänhet. Från att ha varit en sportnörd i mina tonår orkar jag idag inte ens vända på tidningen för att läsa om elitserien i hockey eller Anja Perssons senaste uråkning. Motorsidorna bläddrar jag också förbi fort som tusan.

På helgerna stannar jag länge på familjesidorna. Lusläser dödsannonserna. Förundras över bildvalen. Ibland dyker bekanta efternamn upp, funderar på om det är en släkting till någon jag känner. Jag fastnar vi de som dog vid ung ålder och kan ofta lista ut av de valda orden om det var sjukdom, självmord eller olycka. Fastnar vid okända textrader, nickar igenkännande åt Pär Lagerkvist och Dan Andersson. Låttexter blir allt vanligare, bibelcitaten allt färre.

Makabert? Är jag ensam? Är det annars bara gamla tanter och gubbar som spanar in dem för att uppdatera telefonboken? Borde jag kanske bli ett barn av min tid och läsa nyheterna i mobilen när jag stressat är på väg någonstans? Men var hittar jag dödsannonserna då?