aaaarrrrgggghhhhhh

man vänder och vrider och snurrar och skit. inget blir bättre för det. allt blir bara så jävla fel. det är mest som att prata med en vägg. allt jag säger bara rinner av som såpa. mina tankar. mina känslor. mitt perspektiv tas inte med respekt. vill inte ens förstås. jag dissas totalt och vette fan vad jag ska göra. jag kämpar gärna. jag anstränger mig mer än gärna. om jag får nån sorts jävla respons.

jag tror bara det är en jakt på bekräftelse. eller en vägran att släppa mig nära inpå. för då kanske man skulle känna nåt. bättre att hålla mig på en armlängs avstånd fast samtidigt kräva att jag ska vara hängiven. det rimmar illa kan jag säga.

inte konstigt att jag backar. inte konstigt att jag inte har nån lust. inte med den responsen. det gäller att ignorera det som var och se på det i dagens ljus. och därför funkar inte den här taktiken. det kommer den aldrig att göra. det handlar om ett givande och tagande. och jag e förbannat trött på att ge.