24 år och sjukskriven

När mitt liv börjar hitta sin balans och glädje igen så ringer min Fröken Lila och är sjukskriven och ser allt i svart. Hon är min livlina på många sätt för hon är den som inspirerar mig mest av alla, hon som får mig att tro på saker som är till synes omöjliga, hon som överraskar mig och utmanar mig. Idag försökte jag vara klippan i hennes liv, den med de visa tankarna och orden. Jag försökte få henne att förstå att hon måste lyssna på sig själv. Jag sa saker som många ofta säger till mig och hon kunde sagt Men du lever ju inte som du lär, men hon, precis som jag, vet att livet inte är enkelt och tydligt. Det är snårigt som fan och när man minst anar det slår en alldeles för tjock gren en i ansiktet.

Det enda jag kan göra är att finnas där som så många andra har funnits för mig det senaste. Ringa, messa och lyssna. Om jag inte hade haft skola och annat så hade jag satt mig på första bästa plan ner. Och det gör mig förbannad. Kanske borde jag släppa allt och bara dra? Fast samtidigt vet jag att hon just nu behöver sin ensamhet. Hon behöver tystnaden i den mörka sommarstugan på västkusten. Hon behöver tiden att hitta tillbaka till sig själv.

Hur hittar man egentligen balansen mellan hängivenheten och den där omtalade väggen? Hur ser man till att motivationen, inspirationen och glädjen inte bara får en att rusa fram i 120 utan reflektion? Hur finner man ett lustfyllt liv med ett utmanande jobb utan att glömma bort det viktiga med ledighet och fritid? Hur skiljer man på engagemang och arbetsnarkomani? Och vad gör man egentligen för sig själv och vad gör man egentligen bara för att fylla den roll som man tror andra har gett en?