Och dj:n spelade dansband

Jo. Jag gick ju på återträff då. Ett Harrys i Uddevalla fullt med 26-åriga människor och alla betedde sig som arton. Typ. Gymnasieragget som aldrig ville bli ihop med mig och som för fem år sedan kläckte kommentaren Sisy, det har alltid varit du bekräftade att det fortfarande är just jag och försvarade sig med att anledningen till att det aldrig blev vi på gymnasiet var för att han var för feg, han, ja han stötte på mig hela kvällen. Som en galning.

Ebba och Olsson hamnade i bråk precis som i högstadiet och Mackan hamnade mellan. Precis som när vi var fjorton. Jag tröstade Ebba på toaletten och torkade tårar som rann för samma anledningar som 1997.

Jag träffade massor med folk som jag inte kunde placera men de verkade alla minnas mig. Jag stack ut som en apelsin bland alla äpplen med min blåturkosa tunika och mitt korta hår. De flesta sa att de inte sett mig på evigheter och jag kontrade med att det är kanske inte så konstigt eftersom senaste gången jag besökte hamnstaden ordentligt var 2003. De tyckte det var mycket besynnerligt. Jag fattar inte riktigt vad jag skulle dit och göra.

Som tur var så var min vapendragare sedan åtta års ålder där så vi kunde känna oss lite viktigare och lite bättre än alla andra. Och så underlättar det ju att man jobbat en hel sommar på peetree. Jag var med andra ord cool. Det ni.

Ebba och jag hann med en sammanfattning av våra liv. Hon är stark som få, brinner för sitt jobb och jag insåg att livet är fan jobbigt och orättvist ibland. Bror tog emot mig med öppna armar i Götet och söndagskvällen blev en riktig syskonkväll när hela trion såg Betnér på Storan och sedan lagade fisksoppa i brorsans svindyra men sjukt mysiga lägenhet.

Och nu är jag hemma i Piteå. För tusan vad det känns hemma här. Kanske ska jag plugga till mig en master på två år över lågkonjunkturen och vara überutbildad när alla arbetsgivare är hoppfulla och glada inför den stundande högkonjunkturen?