.

C-arbetet. Jag vill inte ens ta i det med tång. Jag bävar inför fas två som oavsett resultat kommer att bli tuff. För tuff. Denna veckan har jag faktiskt på allvar funderat på att ge upp. Kasta in handduken och lämna två och ett halvt års studier bakom mig och börja jobba på Ica eller plocka persikor på Nya Zeeland. Utan en examen. Med hundratusentals kronor i studielån. Jag är inte den som ger upp men just nu är det inte kul. Alls.

Min medicin är att fokusera på min andra kurs. Fotografera och beta av uppgifter som inte ska in förrän vårvintern är i sin slutfas. Försöka få hjärnan att inte tänka på examensarbetet som står mig upp i halsen och som får mig att gå långa omvägar om skolan för att bara tanken av att gå in i byggnaden får mig att gå sönder en smula.

Det där hoppet är för nära. Alldeles för snart puttas jag över kanten. Alldeles för snart måste jag kunna flyga själv. Jag vet att tvivel är vanligt. Jag vet att rädsla är vanligt. Men det hjälper inte. Det är för stort. Det är ogreppbart. Det är alldeles för läskigt.

Så jag fortsätter att fotografera.