Kärlek på distans i ett mörkt Sverige

Solen skiner idag igen. Huvudet dunkar idag igen. Näsan rinner idag igen. Halsen river idag igen. Fast faktiskt lite mindre. Alltid något.

Fast solen skiner inte lite mindre. Det är bra det. Solen är det jag lever för och mörka jämngråa veckor gör mig ledsen. Jag klarar liksom inte av mörkret hur länge som helst. I höstas tände jag ljus och hade det mysigt men de senaste veckorna när molntäcket legat som ett kvävande lock över Norrbotten har jag inte ens orkat det. Jag har knappt orkat tända taklamporna. Den mysiga känslan förbyts mot ledsamhet. Jag behöver mitt ljus. Min kropp klarar inte Sveriges mörker. Ändå har jag svårt att se mig själv i ett land där årstidernas förändring är knappt märkbara. Där solen skiner 360 dagar om året.

Igår, när solen gått ner för längesedan, var Findus min sol. Vi hängde hela kvällen. Hon åt fruktsallad och drack cola. Jag åt kakor och drack te med sjuka mängder honung. Vi pratade om allt möjligt och ingenting. Hon sa Det här känns nästan som på riktigt. Som att vi är med varandra. Det gjorde det. Men jag kunde inte hålla hennes hand.