Det är bara grodor utan ben som är hopplösa

Jag gick dit för att hämta grejer och vi satt i timmar på hallgolvet och grät och skrattade och pratade. Jag konstaterade att jag ännu en gång har tappat bort mig själv i ett förhållande. Jag sa till henne att det inte är en ursäkt men eftersom jag tynade bort och blev totalt osynlig en gång så känns allt annat som en vinst. Därför ser jag inte tecknen som andra kanske hajar till av. Jag tror att jag är mig själv i ett "vi" medan jag egentligen låter många delar av mig själv tyna bort. Hon tyckte att jag visst kunde skylla på det. Och det är jag glad för. Inte att jag har något att skylla på utan att hon förstår skillnaden.

Det är fortfarande inte vi. Men hon vill. Och jag vill. Jag måste bara hitta tron i hela mig på att det kan funka. Jag är fortfarande för rädd. Men jag lever på att jag någon gång, förhoppningsvis redan i novembermörkret, kan få ta med henne ut på en promenad i kylan och att vi sedan sitter och värmer oss med varsin mugg varm choklad och att vi kallar det för en dejt.

Jag lovar inget, jag bestämmer inget, men jag hoppas. Och hoppet är visst det sista som överger en har jag hört.