När jag kommer till redaktionen sitter hon där. Med lurarna på och verkar jobba för fullt. Under sändningen kikar jag ut, är hon kvar? Och hjärtat ler när jag ser henne uppkrupen på kontorsstolen.
När jag kommer ut sitter hon där. Jag vill stanna. Vill att hon ska säga, du vi måste prata. Hon får mig att lyssna på en grej hon gjort för att jag ska säga vad jag tycker och jag svamlar något osammanhängande. Mest tänker jag på att hon är söt när håret står rakt upp på grund av lurarna och att Bells och Wonka står bakom och väntar på att vi ska gå. Hon tar på sig jackan och jag vill be henne gå med oss hem men jag gör det inte, vill inte verka svag framför Bells. Vet att det är dumt men vill inte.
När vi kommer till Ankars och Bells och Wonka vikt av spanar jag bakåt för att se om hon kommer gående i mörkret. Men hon är inte där. Och jag går ensam hem över området i kylan och undrar hur jag ska klara det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
vännen. mitt hår står inte rakt upp men jag finns här.. puss
mitt hår står rakt upp och mig blir du inte av med även om du försöker. /bror
jag vet precis hur det är.... precis exakt hur det är...
//Andolf
Skicka en kommentar