God only knows what I'd be without you

Det här inlägget blir personligt och tungt. Vill du läsa är det bara att markera texten som gömmer sig mellan stjärnorna. Vill du inte läsa är det bara att låta bli.

*Min värld har rasat och rämnat. I fredags vändes allt jag tror på uppochner.

Mamma: Du ska veta att jag älskar dig, att du betyder allt för mig. Ni är fyra människor här i världen som betyder så mycket för mig och ni ligger alla på förstaplatsen av de viktigaste personerna i mitt liv.
Jag: Och jag har nyss förlorat en av mina sådana.

De var fem och nu är de fyra. Och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag gråter, har svårt att andas. Jag stirrar rakt ut i tomma intet. Tankarna snurrar. Jag har förlorat en så stor del av mig själv att jag inte ens vet var jag ska börja leta.

Hon kom in i mitt liv och tog mig med storm. Hon fick mig att vilja saker jag aldrig velat. Hon fick mig att drömma om barn, om en framtid. Hon fick mig att tro på Den Där kärleken. Jag tror jag skrämde henne. Men jag krävde inget löfte, ville bara att hon skulle vara med mig här och nu. Det var hon. Tills nu.

Jag försöker hitta vägar ut ur smärtan. Låta mig själv känna och gråta. Försöka lyssna på folk som säger att det blir bättre. Men hur hittar man vägen ut när den man älskar har lämnat en? Hur kan man tro på bättring när man fortfarande är nykär efter 10 månader och helt plötsligt bara landar med en sjuk jävla smäll?

Jag tänker att när det här har lagt sig kommer vi sakta hitta tillbaka till varandra, hon kommer finna gnistan på nytt och det kommer att vara vi två igen. Jag vet ju att sannorlikheten att det ska bli så är minimal. Hon kommer att inse att det val hon gjorde var rätt. Hur mycket jag än vill att hon ska inse motsatsen.

Ändå tänker jag på dem som det fungerade för, de som hittade tillbaka till varandra. Marshall och Lily, Rob och Laura, Allie och Noah... Men kanske händer bara sådant på film.

Fast jag, jag känner mig lite som i en film:*

...but it's not enough...