This is what I have become

Djursholmstanten: Du är så stark Sisy, du kommer iväg och gör saker, när jag är ledsen ligger jag bara i sängen och vägrar prata med folk.
Jag: Men det är ju det jag vill göra egentligen.
Djursholmstanten: Men du gör det inte.

Stark. Det är jättemånga som säger att jag är stark. Som säger att jag alltid är det. Ni ska bara veta hur svag jag känner mig.

Att gå till Bells för att bli omhändertagen och baka bröd och titta på Top Model en hel dag är som om att jag ska bestiga K2.

Att sluta stirra in i tomma intet och ta sig ur sängen tar timmar. Helst av allt vill jag bara stanna där. Gömma mig under täcket och gråta bort resten av evigheten. För det har snart gått en vecka och det känns som en jävla förbannad evighet.

Jag umgås, går på lektioner och möten. Jag pratar om en massa mer eller mindre intressanta saker. Jag ser ut att vara närvarande. Men i mitt huvud finns bara hon. Hela tiden. Utan avbrott. När jag sover drömmer jag bara om henne, när jag vaknar är hon det första jag tänker på. Jag vill ringa henne hela tiden. Vill veta vad hon gör, hur hon mår. Jag går till lägenheten då och då, med en ursäkt att hämta något jag verkligen (inte) behöver. Hoppas att hon ska vara där. Det är hon aldrig.

Och nu längtar jag bara efter att klockan ska bli ett. För då ska jag till redaktionen för att fixa lite radiogrejer och gå på musikmöte. Och då, då kanske hon är där.