Hon bjuder upp till dans

När jag gav mig in i kärleken var jag liten, öppen och sårbar. Och den var inte som jag hade förväntat mig. Den var inte som någon förväntar sig kärleken. Och jag började långsamt bygga en mur runt mitt söndriga väsen. När jag tillslut lyckades hitta kraften att ta mig ur det som en gång var kärlek såg ingen längre över min mur.

När sedan kärleken slog hål på min solida mur visade det sig att den ännu en gång inte var vad jag förväntat mig. Den bröt mot normen. I mitt murbyggande hade jag missat tecknen. Där stod jag och var förälskad i en tjej och visste varken ut eller in. Men jag var förälskad och lät mig själv svepas med. Men muren fanns kvar. Hon kom aldrig förbi den. Hon kunde sträcka sina armar över och hålla om min själ men hon fick aldrig chansen att kittla den under fötterna. Eller trampa den på tårna.

Min mur har fått mig att stå rakt. Min trygghet. För bakom muren döljer sig den där lilla, öppna och sårbara flickan. Hon som av bitter erfarenhet lärt sig att muren är den enda räddningen. Men ändå fick någon mig att förstå att muren mestadels hindrar. Och förstör.

Så när Findus kom in i mitt liv höll jag inte emot. Hon log, plockade bort några av stenarna försiktigt. Sedan tog hon i med hela kroppen och muren rasade till en hög av grus. Hon höll om min själ och fick den att dansa. Sedan, mitt i ett högt lyft, släppte hon taget. Och utan muren visste inte riktigt min själ vart den skulle ta vägen.

Jag har börjat bygga igen. Men överst på den än så länge låga muren sitter Findus och dinglar med benen. Ler och säger att hon vill dansa igen. Sträcker ut handen. Men jag kan inte stegen. Inte än.