Tänkte skriva någon fantastisk koppling till Wall:e och den enda envist överlevande växten på jordens sargade döda yta men det blev inget bra

Vi ses ibland. Det gör man här. Stan är liten, alla bor på samma ställe. Vi har en lägenhet ihop.

När jag träffar henne känns det som om ingenting hänt. Jag lämnar henne med ett leende på läpparna, en skön känsla inombords. Jag blir avslappnad och tänker att det här ska nog gå bra.

Men jag måste få in i huvudet att det inte är vi. Att det inte kommer att vara vi något mer. Det är bara så jävla förbannat läskigt, hemskt och overkligt.

Så jag försöker. Jag försöker verkligen att få in det i min skalle, mitt hjärta och min själ. Men ständigt gror tanken på att det kommer att bli vi igen. När det värsta har lagt sig. Och det är den lilla tanken som håller mig vid liv, som gör att jag inte försvinner helt i det svarta hålet som hotar i ögonvrån.

Och jag vet hur dumt det är. Jag vet. Men...