Under ytan

Inatt vaknade jag och hela kroppen skrek nej. Jag orkar inte mer. Orkar inte vara duktig för någon annans skull. Orkar inte hålla huvudet högt. Orkar inte vara stark. Den senaste tiden har jag funderat på vad jag gör för andra och vad jag gör för mig själv. Mycket av duktiga Sisy gör jag för andra. Jag pluggar, slänger ur mig fyndiga saker på lektionerna, jobbar extra på Svea Rikes Radio. För andra. För trycket utifrån. Visst gör jag det lite för min egen skull men mycket gör jag också på grund av förväntningar. Som jag tror att folk har. Som jag vet att folk har.

Många säger att jag är stark. Och i vissa fall är jag det. För visst är det förbannat starkt att gång på gång tacka nej till jobb som andra skulle döda för. För att det inte känns rätt. I de fallen har jag lyckats tänka på mig själv, trots att trycket från andra varit starkt. Men annars, annars gör jag ofta det som jag tror att andra förväntar sig från mig. Och omgivningen ska bannemig inte komma och säga att de inte förväntar sig saker av mig. För det gör ni. Om duktiga Sisy inte gör det hon brukar så undrar ni vad som händer. När jag väl satt nivån förväntar ni er att jag ska hålla mig till den. Jag vet att det inte är så svart eller vitt, men visst finns det sanning i det.

Och just denna vecka, när skolan drar igång på allvar och jag kanske borde ha kommit över Findus i alla fall lite, ger jag upp. Jag orkar inte låtsas. Jag är förbannat jävla nedbruten. Visst går skiten över, det tjatar alla om. Men just nu ser jag bara förbannat jävla svart. Och skolan skiter jag fullständigt i.

Jag är arg, ledsen, besviken, sårad, trött och orkar inte hålla uppe fasaden.

Och det där med att jag skiter fullständigt i skolan betyder ju inte att jag slutar gå på lektionerna, göra grupparbeten eller förbereda mina uppgifter. Jag gör det bara lite mindre helhjärtat. Duktighets-Sisy i ett nötskal.