Du hör ju inte. Men du lyssnar ju inte!

Lyssna till ditt hjärta sjöng Friends 2001 och det är det jag försöker. Men det är lite som en konversation tagen från Yrrol. För hjärtat bråkar med sig självt.

Det säger: Hon är fantastisk. Hon fyller hela mig med ett skimrande ljus. Hon får mig att le. Hon får mig att slå extra fort utan ansträngning.

Men sedan säger det: Hon gjorde mig illa. Minns du inte det? Jag la mig tryggt i hennes händer och hon tappade mig i gruset och händer det igen vet jag inte hur jag ska orka repa mig.

Det svarar: Men är det inte värt den risken? Du vet ju hur gärna jag vill ha henne nära. Hon gör mig hel. Hon ger gråa tisdagar mening. Jag älskar henne till månen och tillbaka.

Och hjärtat säger: Jag vet inte. Jag vet inte alls. Hur vet man det?

Och då säger hjärnan: Man ger det lite tid.

Men vem orkar vänta?

Avslappning allan

Jag tränade yoga nyss och tänkte på allt. När du tränar yoga ska du tänka på ingenting. Det vill säga så långt från allt man kan komma. Dessutom hade jag ont överallt, hur jag än gjorde. Och jag var spänd som en fiolsträng. Och fixade andningen ungefär tre sekunder av 75 minuter. Som om inte det vore nog oroade jag mig hela tiden för att jag skulle fisa högt och ljudligt så att jag skulle få skämmas öronen av mig. Och, som krydda på detta kaosartade mos, så hamnade jag närmast den ursnygga instruktören som jag spanat in i smyg sedan min nolleperiod för två år sedan.

När vi kommer hem föreslår Djursholmstanten att jag ska köpa ett kort och sluta betala per pass. I så fall hoppas jag att jag har bättre tur med yogan nästa gång.

Nu te och sen sova. För imorgon sänder jag radio 08.10-09.00. Du borde lyssna lite.

Under ytan

Inatt vaknade jag och hela kroppen skrek nej. Jag orkar inte mer. Orkar inte vara duktig för någon annans skull. Orkar inte hålla huvudet högt. Orkar inte vara stark. Den senaste tiden har jag funderat på vad jag gör för andra och vad jag gör för mig själv. Mycket av duktiga Sisy gör jag för andra. Jag pluggar, slänger ur mig fyndiga saker på lektionerna, jobbar extra på Svea Rikes Radio. För andra. För trycket utifrån. Visst gör jag det lite för min egen skull men mycket gör jag också på grund av förväntningar. Som jag tror att folk har. Som jag vet att folk har.

Många säger att jag är stark. Och i vissa fall är jag det. För visst är det förbannat starkt att gång på gång tacka nej till jobb som andra skulle döda för. För att det inte känns rätt. I de fallen har jag lyckats tänka på mig själv, trots att trycket från andra varit starkt. Men annars, annars gör jag ofta det som jag tror att andra förväntar sig från mig. Och omgivningen ska bannemig inte komma och säga att de inte förväntar sig saker av mig. För det gör ni. Om duktiga Sisy inte gör det hon brukar så undrar ni vad som händer. När jag väl satt nivån förväntar ni er att jag ska hålla mig till den. Jag vet att det inte är så svart eller vitt, men visst finns det sanning i det.

Och just denna vecka, när skolan drar igång på allvar och jag kanske borde ha kommit över Findus i alla fall lite, ger jag upp. Jag orkar inte låtsas. Jag är förbannat jävla nedbruten. Visst går skiten över, det tjatar alla om. Men just nu ser jag bara förbannat jävla svart. Och skolan skiter jag fullständigt i.

Jag är arg, ledsen, besviken, sårad, trött och orkar inte hålla uppe fasaden.

Och det där med att jag skiter fullständigt i skolan betyder ju inte att jag slutar gå på lektionerna, göra grupparbeten eller förbereda mina uppgifter. Jag gör det bara lite mindre helhjärtat. Duktighets-Sisy i ett nötskal.

Hon bjuder upp till dans

När jag gav mig in i kärleken var jag liten, öppen och sårbar. Och den var inte som jag hade förväntat mig. Den var inte som någon förväntar sig kärleken. Och jag började långsamt bygga en mur runt mitt söndriga väsen. När jag tillslut lyckades hitta kraften att ta mig ur det som en gång var kärlek såg ingen längre över min mur.

När sedan kärleken slog hål på min solida mur visade det sig att den ännu en gång inte var vad jag förväntat mig. Den bröt mot normen. I mitt murbyggande hade jag missat tecknen. Där stod jag och var förälskad i en tjej och visste varken ut eller in. Men jag var förälskad och lät mig själv svepas med. Men muren fanns kvar. Hon kom aldrig förbi den. Hon kunde sträcka sina armar över och hålla om min själ men hon fick aldrig chansen att kittla den under fötterna. Eller trampa den på tårna.

Min mur har fått mig att stå rakt. Min trygghet. För bakom muren döljer sig den där lilla, öppna och sårbara flickan. Hon som av bitter erfarenhet lärt sig att muren är den enda räddningen. Men ändå fick någon mig att förstå att muren mestadels hindrar. Och förstör.

Så när Findus kom in i mitt liv höll jag inte emot. Hon log, plockade bort några av stenarna försiktigt. Sedan tog hon i med hela kroppen och muren rasade till en hög av grus. Hon höll om min själ och fick den att dansa. Sedan, mitt i ett högt lyft, släppte hon taget. Och utan muren visste inte riktigt min själ vart den skulle ta vägen.

Jag har börjat bygga igen. Men överst på den än så länge låga muren sitter Findus och dinglar med benen. Ler och säger att hon vill dansa igen. Sträcker ut handen. Men jag kan inte stegen. Inte än.

25

Igår gick jag ut. Dansade som en galning till Orup och GES. Gick ner till Max och hamnade i en hätsk diskussion om feminism - fem kalasfulla vänner och en nykter jag.

Det var skönt att få gå ut och ha kul, inte tänka och bara låta musiken föra med mig bort till nittiotalets tonår. Men vad svarar man när folk frågar hur det är? Och vad svarar man när någon undrar var Findus är? Jag valde att höra dåligt, le och skråla med till Magaluf.

Halv

Lyssnar på Hello Saferides nya och hittar referenser i alla låtar. Alla textrader, alla ord. En kort stund trodde jag att jag kanske skulle kunna klara mig lite, lite bättre nu. Jag hade så förbannat fel.

Och snart finns det första avsnittet av How I met your mother, fjärde säsongen, på min dator. Kanske hinner hela säsongen samla sig där innan jag orkar titta. Själv. Fan.

Shag, marry and kill

P3 Populär har den minst intressanta leken "shag, marry and kill" där man får tre kändisar som man måste välja vem man ska ha sex med, vem man ska gifta sig med och vem man ska döda.

Min kära vän Eremo fick äran att ge mig tre kandidater:

Michael Bolton
Killer Bob
Marit Paulsson

Ja... Tack Eremo. Verkligen. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Ok:

Jag väljer att ha sex med Michael Bolton, jag kan alltid blunda och hoppas att det går över fort.
Jag väljer att gifta mig med Marit Paulsson, hon kan nog vara en minst sagt spännande livskamrat.
Och jag väljer att döda Killer Bob.. För jag vill egentligen inte döda någon och hur dödar man en ande?

Fragile

Vissa saker ska man inte göra. Till exempel dricka rödvin när man inte mår så bra mentalt. Mamma säger att alkohol förstärker den sinnesstämning man är i. Så sant, så sant.

Man ska inte heller ta på sig för mycket när man egentligen borde ta hand om sig själv. Därför ska man lära sig att säga nej. nej... Nej. NEJ. Det gäller att öva ordentligt. Jag har nämligen lovat Bells att inte krascha igen. Ni vet när man jobbar så mycket att man tillslut en dag bara brister. Det är annars min grej.

Jobba, jobba, jobba och jobba lite till. Ställa krav på mig själv, öka dem och sedan ändå inte vara nöjd. Jobba, jobba, jobba. Bryta ihop totalt, grina åt att potatisvattnet kokar över. Låta det gå några dagar och sedan sopa upp mig själv från mattan och ännu några dagar senare känna mig som ny. Sedan börjar jag jobba, jobba, jobba och jobba lite till...

Men nu, nu ska jag bannemig se till att inte hamna där. Och så ska jag låta mig sitta i soffan en hel dag och möla i mig choklad och äta glass direkt ur paketet. För det har jag faktiskt inte gjort ännu. Och det ska man visst. Det har jag sett på film.

En annan som övar på att säga nej är min kombo. Och hon ligger nu i min länklista under Tanten. Djursholmstanten var för långt för mitt estetiska sinne. Och i bloggosfären heter hon visst Tant Grön. Jag ser det hela som en kompromiss. Läs hennes vinkel på livet med mig som självinbjuden gäst på obestämd tid. Och säkert mycket annat.

Vad är skillnaden på Plopp och Center?

För att få hjärnan att tänka på annat än det hjärtat vill så snöar jag och min kära Djursholmstant in på mycket intressanta saker. Till exempel äter vi Plopp och Center i mängder framför Ellen och konstaterar att visst är Center godare. Men vad tusan är egentligen skillnaden på godbitarna? Kan Center vara godare om ingredienserna på förpackningarna är till synes identiska? Och varför får ett chokladföretag för sig att göra två mycket om inte exakt snarlika produkter? Exakt snarlika... Mycket fint, nytt uttryck från mig känner jag... Iaf, till saken:

Center föddes 1941 och är från början en Cloettaprodukt medan Plopp kom till världen 1949 hos Choklad Thule. Cloetta köpte sen upp Choklad Thule och då kom Plopp med i Cloettas sortiment. Eftersom båda produkterna är lika populära så har det aldrig funnits någon anledning att ta bort någon av dem.

Men, det är dock inte samma produkt. Plopps fyllning har en något lägre socker- och fetthalt men den stora skillnaden ligger i att Plopp smaksätts med aromen kumarin som smakar karamell medan Center har aromen kola. Dessutom är Ploppfyllningen något rinnigare. Men, enligt vissa Cloetta Fazeranställda, ligger skillnaden i att koktiden på de två fyllningarna är olika.

Nu vet du det.

Det bästa med världen är förstås att man kan googla på "skillnaden på plopp och center" och få svar direkt. Det står viktiga saker på det där Internätet.

Speciellt tack till susning.nu.

Visakortet ger kortvarig men ack så välbehövd lycka

Idag har jag försökt shoppa mig lite gladare. Jag hade kunnat vara igång än om inte Bells och Wonka blev less på att bära runt på öl och vin och en Xbox och två GuitarHerogitarrer medan jag gick och bläddrade bland galgarna i Piteå.

Jag köpte inget av ovanstående men väl en massa kläder - självklart både ett linne och en mössa. Man kan inte ha för mycket av något av dem. Eller?

Ikväll blir det ost och kex, sjukt vuxet. Allas vår FredGuy är i stan. Så kanske ska vi sitta på Stjärnan hela kvällen. Dessutom fick jag äta Max till lunch. Det är bra när man har vänner som tar hand om en.

Fast de spelade fasen Thåström vart vi än gick...

This is what I have become

Djursholmstanten: Du är så stark Sisy, du kommer iväg och gör saker, när jag är ledsen ligger jag bara i sängen och vägrar prata med folk.
Jag: Men det är ju det jag vill göra egentligen.
Djursholmstanten: Men du gör det inte.

Stark. Det är jättemånga som säger att jag är stark. Som säger att jag alltid är det. Ni ska bara veta hur svag jag känner mig.

Att gå till Bells för att bli omhändertagen och baka bröd och titta på Top Model en hel dag är som om att jag ska bestiga K2.

Att sluta stirra in i tomma intet och ta sig ur sängen tar timmar. Helst av allt vill jag bara stanna där. Gömma mig under täcket och gråta bort resten av evigheten. För det har snart gått en vecka och det känns som en jävla förbannad evighet.

Jag umgås, går på lektioner och möten. Jag pratar om en massa mer eller mindre intressanta saker. Jag ser ut att vara närvarande. Men i mitt huvud finns bara hon. Hela tiden. Utan avbrott. När jag sover drömmer jag bara om henne, när jag vaknar är hon det första jag tänker på. Jag vill ringa henne hela tiden. Vill veta vad hon gör, hur hon mår. Jag går till lägenheten då och då, med en ursäkt att hämta något jag verkligen (inte) behöver. Hoppas att hon ska vara där. Det är hon aldrig.

Och nu längtar jag bara efter att klockan ska bli ett. För då ska jag till redaktionen för att fixa lite radiogrejer och gå på musikmöte. Och då, då kanske hon är där.

Ljusen i tillvaron

Några sms:

Du vet väl att jag kommer upp om du vill? Skola och pengar får lösa sig!

Kära vän. Jag är så ledsen för din skull. Och jag tror att jag kan förstå, för det är inte så längesedan det hände mig. Du är värd all kärlek i världen.

Skickar dig en värmande tanke idag. Kram

Nu när du vågat släppa in någon längst in hoppas jag att du kommer att fortsätta med det.

Du är bäst. Jag finns här för dig alltid. När du är glad, ledsen eller vad som helst. Varje sekund finns jag för dig. Det ska du veta. Inget kan få mig att försvinna från dig.

Jag älskar dig gumman! Du är värd all lycka man möjligen kan få och så fin som du är så är det bara en tidsfråga innan den hittar tillbaka till dig. Det fina är att den står där borta runt hörnet och funderar på hur den skall se ut när den hoppar fram och skrämmer dig.

Förutom det finns det kommentarer på bloggen, verkliga kramar, lyssnande öron, telefonsamtal, en extrasäng, mycket tv och mängder med te. Utan allt det skulle jag aldrig ha klarat mig ur sängen ens. Tack alla.

Och idag lyckades jag tänka på något annat i en hel timme. Jag sådde frön, tog på mig stövlar och lyfte upp Simba mot himlen. Djursholmstanten tog med mig på afropowerdans. När väl stretchningen satte igång fanns hon där i mitt huvud igen. Kanske borde jag träna ständigt, för resten av mitt liv?

Det går åt helvete för mig

Alla klockor, körer 
Alla himlens orglar skulle varit för oss 
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under 
Allt på en och samma gång 
Fanfanfan det skulle varit du

Tänkte skriva någon fantastisk koppling till Wall:e och den enda envist överlevande växten på jordens sargade döda yta men det blev inget bra

Vi ses ibland. Det gör man här. Stan är liten, alla bor på samma ställe. Vi har en lägenhet ihop.

När jag träffar henne känns det som om ingenting hänt. Jag lämnar henne med ett leende på läpparna, en skön känsla inombords. Jag blir avslappnad och tänker att det här ska nog gå bra.

Men jag måste få in i huvudet att det inte är vi. Att det inte kommer att vara vi något mer. Det är bara så jävla förbannat läskigt, hemskt och overkligt.

Så jag försöker. Jag försöker verkligen att få in det i min skalle, mitt hjärta och min själ. Men ständigt gror tanken på att det kommer att bli vi igen. När det värsta har lagt sig. Och det är den lilla tanken som håller mig vid liv, som gör att jag inte försvinner helt i det svarta hålet som hotar i ögonvrån.

Och jag vet hur dumt det är. Jag vet. Men...

God only knows what I'd be without you

Det här inlägget blir personligt och tungt. Vill du läsa är det bara att markera texten som gömmer sig mellan stjärnorna. Vill du inte läsa är det bara att låta bli.

*Min värld har rasat och rämnat. I fredags vändes allt jag tror på uppochner.

Mamma: Du ska veta att jag älskar dig, att du betyder allt för mig. Ni är fyra människor här i världen som betyder så mycket för mig och ni ligger alla på förstaplatsen av de viktigaste personerna i mitt liv.
Jag: Och jag har nyss förlorat en av mina sådana.

De var fem och nu är de fyra. Och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag gråter, har svårt att andas. Jag stirrar rakt ut i tomma intet. Tankarna snurrar. Jag har förlorat en så stor del av mig själv att jag inte ens vet var jag ska börja leta.

Hon kom in i mitt liv och tog mig med storm. Hon fick mig att vilja saker jag aldrig velat. Hon fick mig att drömma om barn, om en framtid. Hon fick mig att tro på Den Där kärleken. Jag tror jag skrämde henne. Men jag krävde inget löfte, ville bara att hon skulle vara med mig här och nu. Det var hon. Tills nu.

Jag försöker hitta vägar ut ur smärtan. Låta mig själv känna och gråta. Försöka lyssna på folk som säger att det blir bättre. Men hur hittar man vägen ut när den man älskar har lämnat en? Hur kan man tro på bättring när man fortfarande är nykär efter 10 månader och helt plötsligt bara landar med en sjuk jävla smäll?

Jag tänker att när det här har lagt sig kommer vi sakta hitta tillbaka till varandra, hon kommer finna gnistan på nytt och det kommer att vara vi två igen. Jag vet ju att sannorlikheten att det ska bli så är minimal. Hon kommer att inse att det val hon gjorde var rätt. Hur mycket jag än vill att hon ska inse motsatsen.

Ändå tänker jag på dem som det fungerade för, de som hittade tillbaka till varandra. Marshall och Lily, Rob och Laura, Allie och Noah... Men kanske händer bara sådant på film.

Fast jag, jag känner mig lite som i en film:*

...but it's not enough...

Självdisciplin vs Ställtid

Idag ska jag plugga. Ska bara tvätta lite också. Men idag ska jag plugga. Borde bara plocka undan lite också. Sen ska jag plugga. Ska bara sopa golvet lite också. Men efter det ska jag plugga. Borde bara diska lite också. Fast, det är ju Findus tur att diska. Fan.

"Det finns ingen ursäkt för att inte vara perfekt"

När man ska göra grupper i en klass kan man räkna på klasslistan eller be studenterna välja själva. Eller så låter man alla göra ett test för att se vem de är i en grupp för att sedan forma de bästa tänkbara konstellationerna.

Jag fick högst poäng på den så kallade Shapern vilket betyder att jag är utmanande, dynamisk och pådrivande. Jag har drivkraft och förmåga att övervinna hinder. Mina tillåtna svagheter är att jag kan uppfattas som provocerande, irriterad och dålig på att lyssna. Jag kan också såra känslor.

Med en ynka poäng mindre blev jag också en Completer. Jag är omsorgsfull, samvetsgrabb och upptäcker fel och saker som saknas. Dessutom håller jag leveranstider. Mina tillåtna svagheter är att jag kan oroa mig i onödan, jag är tveksam till att delegera arbete och jag kan vara alltför pedantisk.

Det visar sig också, på grund av mycket låga poäng, att jag inte är den mest okonservativa människan i världen och inte heller sjukt kreativ. Jag svävar inte bland molnen och förbiser inga praktiska detaljer. Jag är uppenbarligen inte heller så mogen och självsäker eller klargör mål. Samtidigt kan jag inte uppfattas som manipulativ.

Jag vet vad jag tycker. Vad säger du?

Platsbanken

Jag har varit i blåshålet Luleå och shoppat hela dagen idag. Fick med mig mat från Ica hem. Jag är kass på att shoppa och behöver en personal shopper genast.

Jag söker dig som har tålamod, övertalningsförmåga, små chokladbitar i fickorna och en känsla för vad som passar just mig. Publicera ditt cv som kommentar här på bloggen snarast.

Lön kan diskuteras men förslagsvis en kladdkaka eller kanske en middag.

Tanten med spenderarbyxorna

Jag gick för att hämta en värmande kopp te och fick mig en smärre kalldusch. Kanalchefen undrade vad jag ska göra som c-arbete och jag började berätta om mina dokumentärtankar. Bredvid står Dokumentärtanten som, när hon öppnar munnen, ställer luckan till en fors av bitterhet på vid gavel.

Det jag fick med mig från diskussionen var att radiojournalister inte är några berättare, folk vet inte vad en dokumentär är och för att göra en bra dokumentär krävs resurser som inte finns.

Jag spränger alla budgetar varje gång men så har vi gjort i 20 år och det fungerar jättebra. Mina chefer vet vad de får och då klagar de inte.

Jag vill inte sätta historierna och berättelserna åt sidan men kanske finns det en hint i det uttalandet till varför Svea Rikes Radio går på knäna ekonomiskt? Kanske är det kvinnor och män som Dokumentärtanten som gör att vi unga, engagerade och drivna journalister som brinner för att faktiskt berätta historier aldrig kommer att få möjligheten eftersom vi aldrig får tid. Istället harvar vi runt på vikariat och när vi väl fått in en stadig fot smälls dörren igen. LAS, Lagen om anställningsskydd? Snarare Lagen om anställningsstopp.

Du tror du vet så förbannat mycket

Här sitter jag sjuk i soffan när jag skulle ha jobbat. En veckas vikariat som antagligen bara snyts ut i det drastiskt sinande toapappret. För ett år sedan hade jag trott att jag skulle ha släpat mig till jobbet med 40 graders feber och magsjuka och arton brutna ben i kroppen. Sedan mötte verkligheten mig.

Jag hoppas att jag bara har en svacka och att jag bara inte riktigt hittat rätt jobb i drömbranschen. För annars ligger jag risigt till. Kan vara så att jag hittills investerat tre och ett halvt år av mitt liv på en utbildning som leder till ett jobb som visade sig vara, ja, not what I expected.

Jag sitter där i det mäktiga Radiohuset och undrar varför jag monotont vandrar ut och in ur en studio en hel sommar och babblar nyheter om Zimbabwe och FRA och visst lyssnar folk men vem fan bryr sig egentligen. Och sedan blir jag reporter och tänker att nu ska jag ändå få träffa folk och berätta deras historier men istället intervjuar jag trista gubbar i slips som medietränats ut i fingerspetsarna. Som sagt, vem fan bryr sig?

Jag är glad att jag ska plugga ett år till och få grotta ner mig i teori och uppsats och kanske, om livet går som jag vill, en dokumentär. Sedan får vi se hur det går. Jag kanske tar en paus från verkligheten och vuxenlivet och drar till Nya Zeeland och klipper får.

Tusen frågor

Skulle du kunna tänka dig att delta i en dokussåpa? Nej.
Vilken årstid tycker du bäst om? Våren, den inger hopp.
Brukar du sjunga i duschen? Nej, jag får jämt vatten i munnen.
Vilken sport tycker du är roligast att se på tv? Det är ganska trist att se sport på tv.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jag vet inte.
Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor? Resa, skänka, investera.
Vad är det bästa med julafton? Den stunden då allt känns fint.
Tänker du mycket på ditt utseende? Alldeles för mycket.
Vad får dig att slappna av? När jag får vara mig själv.
Tänker du ofta på sex? Vad är ofta?
Är du skyldig någon pengar? Jo, min bror. Och CSN.
Är du mörkrädd? Ibland.
Vilken färg är snyggast? Grönt.
Tycker du matte är svårt? Nej, det är kul. Fast jag minns inte så mycket.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Nej.
Vad skulle du helst vilja vinna i en tävling? En resa långt bort.
När går du upp ur sängen en typisk helgmorgon? När jag vaknat och har legat och tittat på en sovande ängel i några timmar.
På vem/vad avreagerar du oftast din ilska? Tyvärr den vackra ängeln.
Har du piercing? Nej.
Bråkar du och dina syskon ofta? Nej.
Läser du ofta böcker? Det går i perioder.
Vad föredrar du för sorts filmer? Det beror på humör men aldrig, och då menar jag aldrig, skräck.
Vad slösar du mest pengar på? Mat.
Vill du gifta dig? Jo, jag tror det.
Vill du ha barn? Det smyger sig på.
Vilka tv-program som går just nu har du fastnat för? Inga.
Vilka länder har du varit i? Sverige, Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien inklusive Nordirland, Frankrike, Spanien, Andorra och Mexico.
Vilka husdjur har du haft innan? Innan vad? Vi hade en katt, en kanin, fiskar och en hummer när jag var liten. Findus har haft en fisk och ett marsvin i vår gemensamma lägenhet. Nu har vi mest dammråttor.
Solar du ofta? På sommaren trivs jag i solen.
Är du bra på att laga mat? Jag tycker det är kul.
Var badar du helst? Havet på västkusten.
Vad dricker du för alkohol? Det mesta men inte så ofta.
Vad använder du för droger? Inga.
Vilka djur är du mest rädd för? Rädd? Det är lite obehagligt med insekter som är där de inte borde vara.
Vad tycker du om monarkin? Kunde inte bry mig mindre.
Vilka språk kan du? Svenska och engelska. Lite finska, franska och spanska.
Har du någon gång skadat dig allvarligt? Nej.
Vilken kändis är hetast? Ingen aning.
Gillar du att dansa? Ja.
Vad har du för klädstil? Allt från säckiga brallor och luvtröja till kort kjol och kofta.
Är du flygrädd? Nej, jag blir bara åksjuk.
Vad tycker du om rökförbudet på krogen? Bra.
Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten med citron i.
Vilken är din favoritglass? Choklad.
Tror du på ett liv efter döden? Jag har faktiskt ingen aning.
Vilket kaffe sörplar du helst? Inget. Jag är inte vuxen nog.
Vilket mobilmärke föredrar du? Jag har haft Sony Ericsson i evigheter och är nöjd.
Vill du gå ner i vikt? Nej. Upp.
Vad har du för personlighet? Glad, utåtriktad och vill gärna ha koll.
Har du varit deprimerad? Depression har visst var och varannan nu för tiden men ja, jag har mått skit i perioder.
Tycker du om sushi? Älskar.
Tror du på livslång kärlek? Ja, men man måste jobba hårt.
Vad äter du helst när du ser på film? Inget.
Lever dina föräldrar tillsammans? Ja. Efter nästan 30 långa år. Det är imponerande.
Skulle du vilja träna någon typ av kampsport? Nej.
Har du tandläkarskräck? Nej, men det är dyrt och trist.
Har du någon gång haft självmordstankar? -
Är du en morgon eller kvällsmänniska? Ingen aning. Trött mest hela tiden.
Vilken hårfärg har du naturellt? Blond.
Är du beroende av något? Människor jag tycker om.
Hur ofta motionerar du? Pinsamt sällan.