Idag var det mörkt vid 16-tiden

Jag har suttit för länge framför datorn. Ögonen går i kors och jag ser suddigt. Högerarmen värker. Så nu ska jag koka ihop någon middag istället för nu har jag gjort klart slutuppgiften i Medieteori 2 där vi skulle göra en mindmap och fundera lite på två A4. Sa jag att det var slutuppgiften för hela kursen?

Jag ska ännu en gång packa hela mitt liv i lådor, väskor och kartonger. Bära dem runt 200 meter från Findus lägenhet till min nya. Lite sorgligt men också bra. Vi är bäst lite isär just nu. Och jag längtar lite efter ett eget hem att pyssla med, att hänga upp mina nygamla gardiner från mamma, veckla ut det sprillans nya duschdraperiet och fylla köksskåpen med porslinet som hängt med mig länge nu.

Men flytten betyder också en flytt från min fina Djursholmstant som öppnade sin dörr för mig för runt en och en halv månad sedan. Hon är inget annat än en ängel. Och så bra det har fungerat. Fint sällskap en regning tisdag. Någon att säga godmorgon till. Någon som kokar tevatten och bakar bröd. Och att vi samtidigt på dessa 39 kvadrat har lyckats vara helt ensamma fastän det varit max fem meter mellan oss. Bättre kombo får man leta efter. Jag kommer sakna henne. Det som är bra är att jag flyttar in granne med tvättstugan och då är hon i mina trakter minst två gånger i månaden. Och då, då bjuder jag på te och kanske en kladdkaka.

24 år och sjukskriven

När mitt liv börjar hitta sin balans och glädje igen så ringer min Fröken Lila och är sjukskriven och ser allt i svart. Hon är min livlina på många sätt för hon är den som inspirerar mig mest av alla, hon som får mig att tro på saker som är till synes omöjliga, hon som överraskar mig och utmanar mig. Idag försökte jag vara klippan i hennes liv, den med de visa tankarna och orden. Jag försökte få henne att förstå att hon måste lyssna på sig själv. Jag sa saker som många ofta säger till mig och hon kunde sagt Men du lever ju inte som du lär, men hon, precis som jag, vet att livet inte är enkelt och tydligt. Det är snårigt som fan och när man minst anar det slår en alldeles för tjock gren en i ansiktet.

Det enda jag kan göra är att finnas där som så många andra har funnits för mig det senaste. Ringa, messa och lyssna. Om jag inte hade haft skola och annat så hade jag satt mig på första bästa plan ner. Och det gör mig förbannad. Kanske borde jag släppa allt och bara dra? Fast samtidigt vet jag att hon just nu behöver sin ensamhet. Hon behöver tystnaden i den mörka sommarstugan på västkusten. Hon behöver tiden att hitta tillbaka till sig själv.

Hur hittar man egentligen balansen mellan hängivenheten och den där omtalade väggen? Hur ser man till att motivationen, inspirationen och glädjen inte bara får en att rusa fram i 120 utan reflektion? Hur finner man ett lustfyllt liv med ett utmanande jobb utan att glömma bort det viktiga med ledighet och fritid? Hur skiljer man på engagemang och arbetsnarkomani? Och vad gör man egentligen för sig själv och vad gör man egentligen bara för att fylla den roll som man tror andra har gett en?

"Har du lyssnat på Sonja Aldéns nya? Känns som om du skrivit den till mig..."

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill vara din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
än att du gör allt emot mig snart

Den lyckliges väg

En av mina favoritdikter är Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer. Nyss lyckades jag hitta en skiva där Bo Sundström (Bo Kaspers Orkester) och Frida Öhrn (Oh Laura) har tonsatt den och några andra av hans dikter. Vackert.

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär
Sjung du vind, sjung sakta för mig
om hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd
så späd så ljus så skär
Bara du ömmaste morgonvind
vet hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär
När det nu mörknar så tungt omkring mig
kan hon väl leva här?

Hon ser rakt igenom mig

Sisy, kan du sluta göra saker för andras skull?

Det kan jag. Eller jag ska försöka.

Mitt humör är som en berg- och dalbana men vissa saker får mig att le. Som att jag sprang på ett hjärta på svalen. Det låg alldeles ensamt på det kalla stengolvet så jag var tvungen att ta med det in. Och på Konsum lyckades de med sin frontning och jag har en flaska Apotekarnes julmust att avnjuta. Nu längtar jag nästan lite efter snön (ja, jag kommer få ångra bittert att jag skrev det).

Och dj:n spelade dansband

Jo. Jag gick ju på återträff då. Ett Harrys i Uddevalla fullt med 26-åriga människor och alla betedde sig som arton. Typ. Gymnasieragget som aldrig ville bli ihop med mig och som för fem år sedan kläckte kommentaren Sisy, det har alltid varit du bekräftade att det fortfarande är just jag och försvarade sig med att anledningen till att det aldrig blev vi på gymnasiet var för att han var för feg, han, ja han stötte på mig hela kvällen. Som en galning.

Ebba och Olsson hamnade i bråk precis som i högstadiet och Mackan hamnade mellan. Precis som när vi var fjorton. Jag tröstade Ebba på toaletten och torkade tårar som rann för samma anledningar som 1997.

Jag träffade massor med folk som jag inte kunde placera men de verkade alla minnas mig. Jag stack ut som en apelsin bland alla äpplen med min blåturkosa tunika och mitt korta hår. De flesta sa att de inte sett mig på evigheter och jag kontrade med att det är kanske inte så konstigt eftersom senaste gången jag besökte hamnstaden ordentligt var 2003. De tyckte det var mycket besynnerligt. Jag fattar inte riktigt vad jag skulle dit och göra.

Som tur var så var min vapendragare sedan åtta års ålder där så vi kunde känna oss lite viktigare och lite bättre än alla andra. Och så underlättar det ju att man jobbat en hel sommar på peetree. Jag var med andra ord cool. Det ni.

Ebba och jag hann med en sammanfattning av våra liv. Hon är stark som få, brinner för sitt jobb och jag insåg att livet är fan jobbigt och orättvist ibland. Bror tog emot mig med öppna armar i Götet och söndagskvällen blev en riktig syskonkväll när hela trion såg Betnér på Storan och sedan lagade fisksoppa i brorsans svindyra men sjukt mysiga lägenhet.

Och nu är jag hemma i Piteå. För tusan vad det känns hemma här. Kanske ska jag plugga till mig en master på två år över lågkonjunkturen och vara überutbildad när alla arbetsgivare är hoppfulla och glada inför den stundande högkonjunkturen?

Yellow Submarine

Vi spelar MusikAlias och en av uppgifterna är charader. Man ska klara så många som möjligt på en kort tid. Syrran ska gissa när hennes kombo J ligger på mage på golvet med en arm upp i luften.

Syrran: U-båt!
J: På engelska!
Syrran: U-boat!

Snigelfart

Vinet hos föräldrarna gjorde mig bakis. Tre glas. Så går det när man inte dricker alkohol speciellt ofta. Nu är jag hos syster och vi gör sådant vi är bäst på. Äter god mat, mölar godis och kollar på Vänner. Jag får tänka på annat men tänker mycket på Findus också. Vi tar små, små steg fram mot ett eventuellt vi i framtiden. Jag inser hur lite det krävs för att jag ska tycka att det går alldeles fort så jag måste verkligen vara försiktig. Det sätter tålamodet på prov för oss båda. Min fina kombo messade och sa att hon kunde vara min nödbroms. Just nu är jag bra på att bromsa själv men man vet aldrig. Kan komma till pass om det börjar gå för fort igen.

Idag ska jag få en guidead tur på syrrans skola. Kommer säkert stöta på någon från Uddevalla. Kan vara bra uppvärmning för återträffen imorgon.

Flyga flygplan

Jag är just nu i Västerås hos päronen. Har ätit godaste maten. Pappa ringde igår och undrade vad jag ville ha till middag. Det är kärlek det. Har druckit vin och pratat relationer, livsval, hur man som utomstående ska förhålla sig till problem och så vidare. Lyssnat på Håkan och myst i soffan. Intensiv och kort visit. Inatt åker de till Spanien och imorgon tar jag tåget till syster. På söndag bussen till bror. Jag betar av hela familjen på några dagar.

För dig som undrar så är det varmare här. Jackan åkte av och löven hänger kvar på träden. Undrar hur det är i Trollhättan när jag stiger av tåget imorgon? Strålande sol och sensommarvärme? Skulle inte förvåna mig.

Spiralling

Jag ska åka söderut. Träffa familjen i tre olika städer. Gå på tio-år-efter-högstadiet-återträff. Och hitta mig själv. Eller nåt. Då behöver man en bra ipod. Och låtlistan tar tid. Så nu ska jag slänga i mig pyttipanna för jag lovade Bells att komma över för typ hundra år sedan. Sådant är inte likt mig. Men det är inte mycket som är likt mig nu för tiden. Men tur då att jag ska hitta mig själv på några dagar. Kanske kommer jag fram till att springa-i-skogen-och-komma-försent-Sisy är ganska schysst. God only knows.

Vi kunde ha varit där

There are six billion people in the world
more or less
and it makes me feel quite small
But you're the one I love the most of all

Sisy goes crazy

Jag somnade efter skolan och sedan vaknade jag med oro i kroppen. Ringde Bells och tio minuter senare var vi ute på en löparrunda på Grisberget. På mitt initiativ. Galet. Det har nog aldrig hänt. Vi fick en egen pratstund och luft och energi. Livsboost på 30 minuter.

Sa du att du läste på universitet?

Föreläsaren i Medieteori och metod C om en uppgift som ska läggas upp i vårt kursrum på nätet: Jag ska lägga upp en exakt ungefär beskrivning på vad det är ni ska göra.

En annan föreläsare i samma kurs under en handledning inför C-arbetet om en uppgift där vi ska göra ett vetenskapsteoretiskt pm: Asså, när man ska föra in sina tankar i Word så kan det ju vara hämmande, ni får godkänt även om ni bara lämnar in er mind map.


Förresten har jag en konstig känsla i magen idag. Ett sorts lugn, som en spegelblank havsyta. Men så döljer sig något där under. Ett sjöodjur, en brännmanet eller kanske ett jordskalv som skapar en tsunami. Snacket igår var bra, så bra att jag är rädd att jag snart kastar mig in i något jag inte är redo för. Och då sabbar jag nog allt. Vilket är det sista jag vill. Kan man få en version av Sisy med nödbroms?

Det är bara grodor utan ben som är hopplösa

Jag gick dit för att hämta grejer och vi satt i timmar på hallgolvet och grät och skrattade och pratade. Jag konstaterade att jag ännu en gång har tappat bort mig själv i ett förhållande. Jag sa till henne att det inte är en ursäkt men eftersom jag tynade bort och blev totalt osynlig en gång så känns allt annat som en vinst. Därför ser jag inte tecknen som andra kanske hajar till av. Jag tror att jag är mig själv i ett "vi" medan jag egentligen låter många delar av mig själv tyna bort. Hon tyckte att jag visst kunde skylla på det. Och det är jag glad för. Inte att jag har något att skylla på utan att hon förstår skillnaden.

Det är fortfarande inte vi. Men hon vill. Och jag vill. Jag måste bara hitta tron i hela mig på att det kan funka. Jag är fortfarande för rädd. Men jag lever på att jag någon gång, förhoppningsvis redan i novembermörkret, kan få ta med henne ut på en promenad i kylan och att vi sedan sitter och värmer oss med varsin mugg varm choklad och att vi kallar det för en dejt.

Jag lovar inget, jag bestämmer inget, men jag hoppas. Och hoppet är visst det sista som överger en har jag hört.

Argargargargargargargarg

Idag är jag bara arg. Arg för att hon faktiskt inte hör av sig. Hon respekterar min önskan och låter mig vara i fred för att tänka och vara. Men jag blir arg för att hon lyckas. När hon inte lyckades fick jag ju prata med henne ibland. Fast då blev jag också arg. För att hon pratade med mig lite för länge. Eller lade handen på min axel. Sen är jag arg för att hennes lektion är inställd idag. Och jag som hade tänkt att gå till lägenheten och hämta grejer för min resa söderut. Om hon hade haft lektion hade jag vetat att hon inte var hemma. Nu vet jag inte och då kommer jag hoppas att hon är hemma när jag kommer över. Och det gör mig arg för jag kan ju bara ringa och höra var hon är och gå när hon inte är hemma för det är ju det som vore bäst. Men istället funderar jag på att gå dit nu för hon är lite av en segboll och då kanske hon är kvar hemma och då kanske jag kan få prata lite och att jag ens tänker så gör mig arg.

Tacka vet jag the Hills-maraton för då kan jag ta ut min ilska på den självupptagne jubelidioten Spencer.

Bloggoholic

Det här skulle kunna bli dagen då jag bloggar till förbannelse. Men mitt liv är ju så intressant att du inte vill missa en endaste sekund av det. Därför kan jag berätta att jag tvättat idag. Jag gillar att tvätta. Det är nog den enda hushållssysslan förutom matlagning som jag gillar. Det monotona ljudet från maskinerna, värmen från torkskåpet och doften av rena kläder. Det gör mig inget att stå där en extra stund och vika allting fint, jag trivs där. Speciellt när jag är alldeles ensam och mörkret ligger som ett täcke runt huset. Jag känner att en viss tvättmani kan infinna sig om en månad när jag flyttar in i lägenhetshuset som ligger granne med tvättstugan...

Jag har hängt med Bells och Wonka också. Och tittat på the Hills-maraton och Top Model 11 och ätit godis, chips och glass. Så nu kokar jag en majskolv och blomkål. Är inte det minsta hungrig men jag har hört att socker och fett inte räknas som ordentlig mat så då är det bara att försöka få i sig något middagsliknande.

Är bjuden hem till Fröken Älvsbyn och Henko på kanelbulle och film ikväll men kanske går jag ut på en promenad i mörkret och låter det blomsprutsliknande regnet kyla av mitt ansikte en stund istället.

Ilska, flört och skinka

Nyss lämnade min kära kombo lägenheten med att smälla igen dörren så att en ihopvikt flyttlåda rasade ner från garderoben längst in i lägenheten ner i hennes säng. Hennes chef ringde mitt i ett Fringeavsnitt och propsade på att min kombo visst hade sagt ja till att jobba idag. Jag känner min kombo så väl att jag satsar på att chefen drog en fuling.

Nu lyssnar jag på Christer i P3 från igår eftersom min kära vän Eremo var med och slogs om brandmannen i Fredagsflörten. Hon vägrar avslöja hur det gick men jag tror att hon charmade byxorna av honom.

Jag har också lagt mig till med ett beroende (förutom bloggandet) som är att äta serranoskinka direkt ur förpackningen. Inget bra. Och då inte för att jag är emot intagandet av skinka (jag har aldrig varit moralisk när det gäller att äta djur) utan för att en studentekonomi sällan ger friheter som att köpa svindyrt (haha) kött i minimala förpackningar. Men jag tröstar mig med att det var extrapris på de spanska läckerheterna på Konsum. Kanske hinner köpa ett paket till innan veckan är slut.

Update: Klart Eremo charmade byxorna av brandmannen!

Veckoslut

Det här med helger asså. Folk sover för länge. Är alldeles för sega. Inga föreläsningar att gå på och fördriva tiden och fylla hjärnan med. Inga möten. Inga skoluppgifter. Visst kan jag läsa Hur flickor och pojkar gör kön men min koncentration räcker i ungefär två rader.

Så jag tänkte tvätta. Kanske lite i omgångar. En maskin per pass. Så att jag fyller de här två långa dagarna med en syssla. Jag ska förstås äta kanelbullar ikväll också. Är ju påpassligt nog Kanelbullens dag denna fjärde oktober så man har ju anledning att fira istället för att snöa in på att det skulle ha varit 11 månader idag.

På tal om något helt annat så har det skett saker på min Lista från helvetet. Patrik Ekwall har tagit sig rakt in på en välförtjänt andraplats. Om du vill ge mig något att jobba på i helgen kan du komma med några bubblare som kanske kvalar in på min mycket positiva lista.

"Polly want crackers"

Idag var en skitdag. Hela dagen gick jag med ett svart moln runt mig. Jag gick på föreläsning och snäste av folk som inte förtjänade det alls. Ingen förtjänar att få min hjärtesorg över sig i ilska. Sedan blev det rast och jag ringde till Lilsis för att berätta att vi ska gå och se Magnus Betnér ihop nästa söndag. Syskontrion. Det slutade med att jag var tvungen att lägga på för att tårarna vällde upp och jag ville inte sitta och gråta på en redaktion full med folk.

Sedan gick jag tillbaka till lektionen. Fråga mig inte varför. Vilken vettig människa som helst hade tagit på sig jackan och cyklat hem men jag satte mig längst fram i klassrummet istället...

När lektionen var slut cyklade jag inte hem heller. Gick till redaktionen och såg sjukt busy ut framför datorn en stund. Bara för att få möta hennes blick i ett tyst hej när jag gick. Cyklade ner till stan och köpte ett duschdraperi för halva priset för om jag nu ska skapa mitt eget hem igen kan det ju i alla fall vara mysigt och fint.

Till kvällen klädde jag ut mig till papegoja för det var piratfest hos Finnen och inte ens när jag är på mitt svartaste humör kan jag vara trist och inte anstränga mig. Och alla pirater på den där festen behövde ju sin papegoja. Ännu ett nyktert kalas för min del som slutade minst sagt onyktert för resterande och i en högstadiedoftande Snurra flaskan med Sanning och konka.

Det konstateras härmed att en tillfällig lösning på hjärtesorg är mängder med grön färg, påskfjädrar och en och en halv liter Coca Cola.

Ja, och så ett gäng fina vänner då.

I’m real sorry Anna you never got to be

You know we could have had a daughter
and we could have named her Anna
And she would have been a sweetheart
but with punk rock manners
Could have supported us when we retired
bought us a cottage near the countryside

She would have won the Nobel Prize
and thanked her mama for all the good advice
And we could have gone swimming near that cottage by the lake
and she’d never had to know what it’s like
when your heart breaks

Tänk innan du handlar

Ibland gör jag saker innan jag har utforskat möjligheterna. Så nu krånglar jag. Och tar bort den där lösenordsfunktionen. För det gick att gömma mer än vad jag trodde. Fixat och klart helt enkelt. Ledsen för besväret och för er som hann skaffa konstiga Googlekonton.

Däremot tar jag bort länklistan till andra människors vardag. Känner att jag måste skärma av mig lite från den stora cyberrymden och det faktum att folk som inte vet vem jag är kan lista ut vem jag är.

Men ni gillar mig ändå. Det vet jag.

Stolt som en tupp

Mina fina vänner i bandet Cartwall var med i P3 Populär alldeles alldeles nyss. Det är så himla stort. Galet stort. Större än störst.

En minut i taget

När jag kommer till redaktionen sitter hon där. Med lurarna på och verkar jobba för fullt. Under sändningen kikar jag ut, är hon kvar? Och hjärtat ler när jag ser henne uppkrupen på kontorsstolen.

När jag kommer ut sitter hon där. Jag vill stanna. Vill att hon ska säga, du vi måste prata. Hon får mig att lyssna på en grej hon gjort för att jag ska säga vad jag tycker och jag svamlar något osammanhängande. Mest tänker jag på att hon är söt när håret står rakt upp på grund av lurarna och att Bells och Wonka står bakom och väntar på att vi ska gå. Hon tar på sig jackan och jag vill be henne gå med oss hem men jag gör det inte, vill inte verka svag framför Bells. Vet att det är dumt men vill inte.

När vi kommer till Ankars och Bells och Wonka vikt av spanar jag bakåt för att se om hon kommer gående i mörkret. Men hon är inte där. Och jag går ensam hem över området i kylan och undrar hur jag ska klara det här.