Fröken Lila + Piteå = Sant

Hon kommer. Idag klockan 15.35 landar hon på Kallax och sedan är hon bara en taxiresa från mitt hem. Jag tror inte riktigt jag har fattat det. För fyra år sedan, faktiskt nästan exakt, så flyttade hon in i akutrummet i Arken. Hon gjorde det till sitt och gjorde mig till sin vän. Vi drack rom och cola klockan två på en tisdag. Vi stekte pannkakor hela söndagarna. Vi kollade på film efter film efter film. Vi stal plastglas från en nattklubb inne i huvudstaden. Två av dem står fortfarande i mitt köksskåp.

Jag tror faktiskt att senaste gången hon var ända här uppe i norrskenslandet var just då. 2005 kanske. När hon reste till Luleå i norr och Ystad i söder. När hon hade svart hår som var alledles illrött överst. När hon var Vega när hon var borta och Fröken Lila när hon var hemma i Arken.

Och nu kommer hon hit igen. Och denna gången inte på grund av jobb utan på grund av mig och vår vänskap. Jag är just nu som ett litet barn på julafton i väntan på tomten.

Så ja, Eremo, jag ska krama henne. Hårt.

Betygshets?

Jag fick VG på Medieteori 2. Hade inte väntat mig annat. Kalla mig självgod, full of myself eller vad du vill. Jag är bättre än många andra på det här stället och får de godkänt så ska jag ha VG. Så är det bara. Jag glider inte genom min utbildning på nån jävla räkmacka. Jag förtjänar mina lånade pengar, min investering för framtiden.

Om man kunde köpa aktier i studenter skulle jag råda dig att i dessa finanskrisens dagar satsa alla dina pengar på mig.

Vegaland väntar

Anna Ternheim sjunger om den svåra kärleken medan Findus sover sött i min säng i väntan på att Fememily ska komma hem från en tre veckors vistelse i San Francisco. Jag sitter i köket och tittar ut över den långsamt fallande snön och hoppas att min Fröken Lila hittar tid och pengar att komma upp och hälsa på mig på söndag.

Min Fröken Lila är underbar. Hon är en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Hon är stark. Hon är full av kärlek. Hon är sårbar. Hon är den där som alla ser när hon kliver in i ett rum. Och när vi dricker te och pratar om livet så ser hon djupt in i mina ögon och jag vet att hon lyssnar.

Hennes skratt skulle trivas med att studsa mellan husväggarna här på Ankars.

Sisy under uppdatering

Jag jobbar med mig själv. Min konflikträdsla. Jag säger nej, stopp och det här vill jag inte. För mig kräver det mod. Mycket mod. För i 25 år och ett antal månader har jag varit en ja-sägare ut i fingerspetsarna. Alltid sett till att alla andra mår bra och blir nöjda, struntat i vad jag själv tycker. Jag har många gånger gjort saker jag inte velat, eller velat annorlunda. Ta inte illa upp av det, du som känner mig och tror att du har fått mig att göra något jag inte vill, den som ska ta illa upp är jag som inte insett att nej är ett helt ok ord.

Men när jag nu väljer att säga nej är det inte så lätt. För jag känner mig stolt som lyckas, som hittar modet i olika lägen. Och så missar jag att allt som oftast är konflikten inte över. Det finns en ny och den glömmer jag bort i lyckan att jag klarade bemästra den första. Jag jobbar på det. Och en dag är jag där. Men inte än.

Det fina är att en vanlig tisdag i Piteå kan magiska saker hända också. En vacker röst kan förgylla en kväll på Kåren. Ett impulsbak kan leda till en kvällspromenad i knarrande snö till affären under en stjärnbeströdd himmel. Nu sitter vi här. Findus och jag. Med köket fullt av nybakta gifflar och själarna fulla av Rebecka Törnqvists sång.

En månad kvar till julafton...

...och jag var tvungen att ta en ledig dag. Känner att snart säger kroppen och själen och livet i stort stopp och jag orkar inte med det just nu. Därför sov jag länge, kollade på film och How I met your mother. Åt långfrukost med Findus som kom över med ett stort leende. Sedan blev det förstås lite jobb i och med radioprogrammet som Bells och jag sänder men det var lätt fixat.

Nu sitter jag här och borde ha tagit en värktablett för min elaka axel för flera timmar sedan och magen kurrar men jag förmår mig liksom inte att resa mig upp och fixa något ätbart. Om jag bodde kvar i Linné skulle jag ha gått upp till sushistället i backen. Eller kanske den pyttelilla thairesturangen längre ned i backen. Eller pizzahaket runt hörnet. Eller kinakrogen på andra sidan vägen. Well, you get it. Istället sitter jag och tittar ut på en snöprydd dagisgård och väntar på att barnen ska springa ut på sin eftermiddagslek med ficklamporna i högsta hugg eftersom det för länge sedan är kolsvart ute. De borde komma ut snart, de brukar vara ute redan vid tre. Kanske äter de mellis. Precis som jag borde göra.

*

Idag har jag jobbat. Och sedan gick jag hem från bussen. Middagshungrig i elaka vindar med stora snöflingor. Nu väntar en fryspizza i ugnen och magen kurrar mer än någonsin.

You and me, let’s
steal a car, let’s
rob a bank, let’s
travel far, let’s
wear these shirts my grandpa used to wear
And then I’ll be happy, I swear

Söndag

Hej.

Idag saknar jag min familj.

Hej då.

Elegy

Jag har sett en vacker film. Efter en timme frågade Findus hur lång den är och jag svarade Två timmar. Så hälften har gått. Efter en timme och en kvart somnade hon. Nu sover hon sött, som en liten boll i min soffa och jag har inte hjärta att väcka henne. Själv borde jag också sova men jag vill hellre se fler vackra, djupa filmer.

Welcome to the dark side

Ikväll har jag lyckats övertyga ännu en person att kombinationen köttfärssås med potatismos är en av de mest himmelska saker man kan äta till middag.

Syskonen: Findus är nu en av de frälsta.

Missionen fortsätter.

Människa vs Katt 10-0

Igår satt den här lappen på porten.
Signerad vår bovärd. Bästa presenten på länge.

Lördagsfundering

Ungarna på dagiset åker pulka ner för en liten kulle de har på gården utanför mitt fönster. Snön är näst intill obefintlig. Men den finns. Och då kan man åka pulka. Det jag undrar är då, varför kan man inte åka pulka när som helst? Kullen de åker på är mestadels grön och då borde de ju kunna åka pulka mitt i sommaren... Fast det kanske krävs några flingor snö för att glädjen ska infinna sig.

Sisy goes brat

Igår var det Tennisveckan i Piteå på Kåren och jag shoppade en fin grå kjol för kvällen. Findus som annars är ganska så sparsam med fysisk kontakt (läs: hångel) in public så att säga var på mig mest hela tiden och Sebbe sa att han lätt hade kunnat betala för att umgås med mig hela kvällen. Det sistnämnda tog jag som en komplimang för jag vet att det var menat som en sådan trots att kommentaren, lösryckt ur sitt sammanhang, kan verka lite...intressant. Kontentan av kvällen är alltså att jag var snygg. Och att jag älskar min nya kjol.

Findus var livvakt kvällen till ära och jag lyckades få henne att följa med mig hela vägen hem. Mina fötter höll allvarligt talat på att gå sönder av smärta på hemvägen, trots att jag införskaffat sådana där "party feet" eller vad det nu heter till mina sjukt snygga pumps. The downside of being gorgeous. I alla fall så envisades Findus med att göra cookies mitt i natten (jag har kakdeg i frysen) och hon lyckades hålla sig vaken tills de var ute ur ugnen men sedan somnade hon som en stock och det första hon sa när hon vaknade i morse var: Vad hände med kakorna?

Irritationsmoment

Idag har jag haft en helt värdelös lektion. Läraren som skulle hålla i den kunde inte, något som hon som fick hålla i föreläsningen istället vetat länge. Ändå startar ersättaren föreläsningen med att säga att hon kommer att gå igenom den bok som är som litteratur till lektionen till punkt och pricka. Alltså sitter vi och lyssnar på henne när hon berättar exakt vad som står i boken, i exakt samma ordning, utan att kunna något utöver det. När vi hade frågor eller kommentarer var standardsvaret "men Hellström skriver så i boken". Jag hade gått för längesedan om inte lektionshelvetet (ursäkta min franska) var obligatorisk.

Jag tar dyra lån för den här skiten. Föreläsare som hon borde slängas ut med huvudet före. För hon kan inte mycket mer eller är mer inspirerande när hon håller i sina egna föreläsningar. Hon är bara ett nervöst skrattpaket utan pondus som totalt tappar fokus så fort hon får en fråga.

Jag ska be Csn skicka mina inbetalningskort till henne istället när jag pluggat klart.

Jösses amalia

Kors i taket, det snöar i Piteå.

Hypercolor I miss you

Idag har jag sänt radio och dansat till Ace of Bases Happy Nation. Under tiden hörde syrran av sig och undrade om jag visste var man kan få tag på Hypercolor-t-shirts. Ni vet sådana som ändrade färg när man blev varm. Det finns men inte av märket Hypercolor. Och det är viktigt att det är just det märket. Synd. Men i alla fall så fick jag mig en dust av nostalgi och längtan till 90-talet. Underbart.

Nöjd

Jag är en sån sjukt bra hacker. Vill bara säga det. Eller, nu kanske jag tar i lite men efter att ha förstört min fasta internetuppkoppling genom att fastna med foten i nätverkskabeln och därmed (med största sannolikhet efter flera väl genomförda tester) lyckats förstöra själva nätverksuttaget på min dator så har jag nu istället lyckats få liv i routern. Jag skjuter problemen med den smått söndriga datorn på framtiden och jublar åt mitt trådlösa internet istället. I win!

Förresten tycker Findus att jag ska blogga om henne. Hon gör varma mackor med ananas och undrar varför jag har en så liten plastpåse till min stora och därmed ack så dyra ost. Samtidigt kokar hon ägg. Vi diskuterar hur länge de ska koka för ultimat rinnighet och kompromissar på fyra minuter. Livet är spännande en tisdagskväll i Norrland.

Piteå har blivit kallt

Min lägenhet är svinkall. Det beror mycket på de stora, gamla och dragiga fönstren som pryder 25% av lägenhetens väggar. Men det beror också mycket på idiotgrannen som ställer upp porten hela tiden för att vita-katten-med-de-läskiga-ögonen ska kunna gå in under tak när den börjar frysa. Kalla mig elak. Kalla mig icke djurvän. Kalla mig ond. Jag skiter i om katten fryser. Ställ inte upp porten för i helvete.

Timo Räisänen

Jag är inget stort fan. Har nog inte ens en enda av hans låtar tjuvnedladdade i mitt iTunesbibliotek. Men jag spanade in hans sida för att få reda på mer om det nya skivsläppet. Och där hittar jag den grymmaste biografin ever. Timo, kan vi bli kompisar?

Hörru växthuseffekten...

...det här med att det regnar i Piteå den 8 november 2008...

Bloggtorka

När man jobbar varken hinner eller orkar man blogga. Eller inte jag i alla fall.

Bjuder på finstämd musik så länge, som av någon anledning inte vill bli upplagd på min blogg så lyssna här.

You are my everything
My head and my heart my mind my wing
I could give all again
I'm never sure of anything
with you

The jokes the laughs the teardrops too
The games the fun the travels too
Yes I won't do them all with you
All good things now come from you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

You are my everything
My head and my heart my mind my wing
The past the present tomorrow too
I'll spend my final day
with you

Latmask

Jag hade sådana planer för dagen. Jag skulle vara så duktig. Men jag är dålig idag. Dålig, dålig, dålig. Gör inte ett skit. Kass med andra ord. Så nu ska jag äta istället. Så får jag väl vara Fröken Duktig imorgon istället.

Listan från helvetet kan inte ha fel

Ica Kvantums parkering, Skellefteå

En grupp barn ~7 pratar om Halloween.
Pojke 1: Tänk om man vore ett monster.
De andra: Läskigt!
Pojke 2: Tänk om man vore Dracula.
De andra: Uuuusch!
Pojke 1: Christer Sjögren!
De andra barnen (skriker): Aaahh! (och springer iväg åt olika håll i panik)

(från tjuvlyssnat.se)

På krigsstigen

Nä nu är jag arg. Arg på en massa saker. Och jag är bra på att hålla inne med allt och sura och älta och det ska jag bannemig sluta med. Men det finns stunder då man väljer att vara tyst. För att fighten inte är värd att ta. Så de gångerna håller jag fortfarande inne med allt.

En släkting ringde. För att kolla läget. Vi pratade om dottern och barnbarnen som befinner sig i den skånska stugan näst intill varje helg. Jag undrade varför och förklaringen var att barnen behövde en manlig förebild. Jag förstår att hon kämpar för att leta efter förklaringar. Många ifrågasätter. Och visst behöver kanske barnen trygghet i den tillvaro de befinner sig i, men varför just en man? Och varför säger hon det just till mig? Det var klantigt och inte speciellt genomtänkt. Men jag tror inte hon menade det så. Och jag var bara så glad att hon ringde, för det händer något så fruktansvärt sällan. Så jag svalde, räknade till tio och log. Den fighten tar jag inte.

Sedan är jag förbannat less på tykna kommentarer, en ljudlig suck och himlande ögon. Tydliga tecken på att något är fel men förklaringen uteblir. Jag försöker komma på den själv. Kanske avundsjuka, kanske är det jag som är fel, kanske. Men det är inte jag som ska ta den fighten. Eller så är det så. Men är det värt det? Kanske förstör jag bara mer då.

Men nu ska jag släppa alla arga tankar för utanför mina stora fönster lyser solen över det frostiga novemberlandskapet och i eftermiddag ska jag få köra bil. Och det gillar jag. Massor. Och som tack får jag en middag. Score.

Kort och koncist

Ny lägenhet
Stor och fin men lite tom. Och ensam. Jag jobbar på att sitta själv med radion som sällskap.

Halloween
Sjukt bra utstyrsel. Jag var Pettson och Findus var ja, Findus. Vi dejtar igen och gladast är nog jag, inte räven.

Söndag
Jag har spenderat det mesta någonsin på mat. Storhandling på Coop i flera timmar. Och nu bakar jag för fulla muggar. Mysigt och doftar gott men mitt fikasällskap verkar svika mig. Det leder till...

...kvällens konstaterande
Kakor är goda men de smakar ännu bättre om man får dela dem med någon.