Fråga mig om 2008

God damn, jag ger mig. Det blir ingen lista men väl ett frågeformulär. Stulet från Eremo.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja, jag jobbade i Radiohuset. På riktigt.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade nog inga. Jag brukar inte ha det.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte vad jag vet. Därför blev ingen nära vän förälder. Fast jag fick förstås ett nytt kusinbarn.

4. Dog någon som stod dig nära? Nej. Fint nog.

5. Vilka länder besökte du? Sverige... Men 2009 vill jag till Spanien, Frankrike och Tyskland. Får se hur det går...

6. Är det något du saknat år 2008 som du vill ha år 2009? Nej, 2008 var till stor del ett riktigt bra år.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? 16 juni. Jag började jobba på Sveriges Radio. I Radiohuset i Sthlm. Det är stort.

8. Vad var din största framgång 2008? Att jag vågar stå för vad jag tycker.

9. Största misstaget? Att jag inte såg vad som komma skulle.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte speciellt. En förkylning här och där.

11. Bästa köpet? Alla resor till Findus. Varje sekund med henne värdesätter jag högt.

12. Vad spenderade du mest pengar på? Resor inom landet. Varsågod SJ.

13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008? Anna - Hello Saferide, Att älska är större - Lisa Ekdahl, When we were young - the Killers, Anyone else but you - the Moldy Peaches, The one who loves you the most - Brett Dennen, Vi lämnar allt - Vincent Vicious, Utan dina andetag - Kent, God only knows - Beach Boys, Misery business - Paramore. Och många, många fler.

14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Sjukt mycket gladare och sjukt mycket mer ledsen. Jag tror det handlar om att jag har vågat riva min mur.

15. Vad önskar du att du gjort mer? Rest utomlands. Sagt ifrån.

16. Vad önskar du att du gjort mindre? Varit irriterad.

17. Blev du kär i år? Förbannat förälskad blev jag 2007. Sedan blev jag mer och mer kär under 2008. Sedan small det och jag var tvungen att hitta tillbaks till tron på kärleken igen.

18. Hur många one night stands? Inga.

19. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Hata är ett starkt ord men jag finner att jag lärt mig att jag inte kan gilla alla. Oavsett om jag vill eller inte.

20. Något du önskade dig och fick? Ett jobb på SR.

21. Något du önskade dig men inte fick? Kärlek på vettiga villkor.

22. Vad gjorde du på din födelsedag? Jag firade med vänner och kärleken. Och Fröken Lila var på besök. Det var vackert.

23. Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre? Att nolle-p aldrig hade existerat.

24. Vad fick dig att må bra? Vänner, familj och Findus.

25. Vilken kändis var du mest sugen på? 2008? Natalie Portman kanske.

26. Vem saknade du? Findus. Fan vad jag saknade Findus mycket.

27. De bästa nya människorna du träffade? Mina kollegor på P3.

28. En värdefull läxa du har lärt dig i år? Det blir aldrig som man tänkt sig.

29. Citera en sångtext som summerar ditt år: God only knows what I'd be without you

Längtan, saknad, kärlek

Findus klagar på att jag inte bloggar om henne. What to say liksom. Hon är kärleken i mitt liv och just nu är hon i Berlin. Det är inte jag. Ergo, jag saknar henne. Och jag tror det är ganska väntat att jag saknar henne. Typ obvious. (uppenbarligen är jag fjortis också...) Iaf, vill ni läsa långa inlägg om att jag saknar Findus? Isf lovar jag, på heder och samvete, att redovisa om min smärtande längtan. Varje dag.

2008 my mate

2008 började med att jag köpte en klänning vilket var ovanligt. Det blev många fler under året. För att vara mig asså. 2009 måste jag nog börja med att köpa ett nytt batteri till min dator. Jag hoppas inte att det blir fler än så under året.

Årskrönikor är ju kul men jag orkar inte. Jag lägger energi på att "leka rektor" istället som man säger i min familj (dvs dricka dry martini). Jag avger heller inga nyårslöften men några små mål kan jag ju ha. Fast de behåller jag för mig själv. Ingen som gnabbas om man inte når dem då.

Men jag kan säga en sak. 2009 lär bli lika innehållsrikt som 2008.

Tiden går för fort

2008 lider mot sitt slut och jag har varit jättelänge hos mina föräldrar, det längsta hittills sedan jag flyttade hemifrån en kall första aprildag 2002 (om man nu inte räknar de tre månader jag landade hos dem sommaren 2004 när mina två söta syskon gjorde samma sak och vi fick dela rum eftersom vårt hem från uppväxten var long gone redan då). Ändå känns det inte som alls länge. Och imorgon åker jag vidare till huvudstaden för radiohusjobb och vänskapshäng.

Och på tisdag (som känns långt borta nu, ett helt nytt år och allt, men som kommer att vara här vilken sekund som helst) så flyger jag hem till Piteå igen för att jobba lite till och sedan ta mig an min sista termin på Musikhögskolan. Och den kommer också att gå fort. Hur mycket jag än vill förhindra det. För vad ska jag göra sen? Måste nog passa på att meddela Annika Lantz nu när jag ska jobba att hon kan börja packa ner kontoret i slutet på maj.

Blondinbellas plats på modebloggstronen hotas

Efter juluppehåll med mycket mat, mys och glädje var det dag för träning idag igen. 30 min aerobic följt av 30 min core. Och eftersom jag nu gått från vanligt ströbloggande till någon sorts träningsdagbok så kan jag ju fortsätta och denna gång härma Blondinbella och blogga lite mode.

Mamsen och jag gav oss ut i mellandagsrean som faktiskt inte var så hysterisk förutom i vissa butiker som vi helt enkelt undvek. Dagens mål var en festklänning som jag blir sjukt snygg i, gärna i någon kul färg. Jag var nära att komma hem med ingenting (förutom en grymt snygg blårutig bomullsklänning/skjortklänning med stora knappar hela vägen framtill från Resteröds som jag bara var tvungen att köpa) men i sista affären hittade jag en sockersöt skapelse i lila med rosett över brösten från Lipsy. Låter inte som Sisy men ni ska bara veta hur sjukt snygg jag är i den.

För att inte sänka modenivån på dagen bänkade vi oss sedan i soffan för att spana in Djävulen bär Prada.

Träningsdagboken

Träningen fortsatte med ett stenhårt pass afropowerdans igår. Idag är det vila och förhoppningsvis imorgon också. Men man vet aldrig för gymmet är ju fortfarande öppet och så helig är inte julen för min mor... Bara vi hinner hem till Julfreden på tv.

Annars är det mest fixande av lax och köttbullar och morotslåda och kålrotslåda och sillsallad utan sill för hela slanten. Japp, du läste rätt. Sillsallad utan sill. Finskt så det förslår.

Boot camp begins

Jag fick inte ens lämna väskan i mamma och pappas lägenhet. Jag fick knappt gå av flygbussen. Sen stod jag där i träningskläder och lyfte vikter till eurodisco med en peppande mamma. Imorgon kommer jag inte orka lyfta mina armar. Men det kan man ju träna bort. Har jag hört.

Release me

Jag har varit arg länge nu. Jag vet inte varför. Kanske är det mörkret eller spända muskler eller stress. Kanske är det press och krav och framtiden. Kanske tränar jag för lite. Det dumma är att det mesta går ut över Findus och det är inte rättvist. Därför ska jag ägna julledigheten åt att sova, slappa och bli medtvingad av mamma till gymmet.

Det är dags att bryta mönstret.

Jag vill gå på folkis

Det här med vetenskap asså. En massa regler och ramar och mallar och rätt och riktigt som fisförnäma gubbar har kommit på för att känna sig lite viktigare och lite bättre.

Allt är en social konstruktion. Hör ni det? Allt.

När jag blir stor ska jag ägna mitt liv åt ljudkonst och spela in vågskvalp från de sju haven och göra ett medley tillägnat Moder Jord.

Lite mer pepp

Nu har jag kommit till den roliga delen i mitt b-uppsatsskrivande. Jag får analysera vad tusan mina intervjuoffer egentligen säger och dessutom får jag lyssna på och analysera flera dokumentärer. Förmiddagen har ägnats åt Veganrörelsen. Ska välja något spännande på P4 efter lunch.

Och du som inte lyssnar på radiodokumentärer: Gör det.

-

Det här med att jag har en så förbannat kort stubin. Det här med att jag blir glad av små saker här i världen. Det här med att det blir så fel när det inte blir som jag har tänkt.

Tillfällig pepp

Jag har transkriberat klart. Jag är bäst.

Bara analyserande och resten av uppsatsen kvar...

Ge mig en Läckerol

Min fina förkylning hänger envist kvar fast lika illa mår jag ju förstås inte idag som i lördags. Igår lyckades jag nästan övertyga ännu en person (Fememily) om att köttfärssås och potatismos är den grymmaste kombinationen ever. Sedan lämnade jag henne och Findus och deras tevespelskväll för att gå över till Henko och Älvsbynbruden. Äggtoddy och mys. Finaste början på julen skulle jag vilja kalla det. Idag åker de hem och jag kommer att sakna. Men julen går fortare än man trott har jag hört.

Jag har fortfarande inte kommit på någon bra låt att önska i Musikhjälpen. Jag måste ju komma på en kick ass motivering så att Kitty ringer upp mig.

Gaah

Transkribera nu då. Bara hjälpa Nittonåringen först. Och ringa syrran. Men nu ska jag transkribera. Fast så var det ju svaren på introtävlingen i Popkaka. Men sen ska jag transkribera. Och skicka kontrakten för jobbet i januari. Och ta en paus för att jag har jobbat så mycket idag. Men nu, nu har jag ingen ursäkt kvar.

Tror jag.

We're sick of being jerked around

Hej dagboken

Cubus hade 30% på allt så Kombo a.k.a. Djursholmstanten och jag shoppade loss rejält. Sen var jag duktig och transkriberade klart en intevju. Two down, one to go. Heja mig!

Jag är förkyld och tänkte spendera kvällen i soffan, imorgon ska jag föreläsa för tvåorna, ska bli sjukt kul men lite nervigt är det allt.

Förresten åt jag sushi igår. I Piteå. Det ni. Och nej, vi har inte sådan tur att en sushirestaurang har öppnat i stan men vi som jobbat i café- och barlag på kåren i höst fick mat och dryck och underhållning hela kvällen igår. Det var fint.

Update

Seeeeg-Sisy är tillbaka. Jag har haft sjukt bra bloggidéer men istället har jag levt i nuet och struntat i datorn. Men en liten summary eller liknande kan du ju få.

Lördagen spenderades i Luleå där planen var shopping men varken Findus eller jag är speciellt bra shoppare så det blev inte så mycket. Alls. Men Findus hittade ett frågespel som jag lade vantarna på och så hade vi förfesten fixad. Varm och Kall, Cuba Libre och straffklunkar vid felaktiga svar. En riktigt bra förfest som gästades av Findus och ja, mig. Sedan Adam Tensta på Statt och det var längesedan jag hade så kul. Stället var fullt med pitebor och tomt på musikhögskolanfolk. Underbart. Tensta var grym och Findus och jag dansade till stängning. Träffade en kollega från Radiohuset i Sthlm, det var kul. Mindre kul var när en kille kom fram till Findus och mig:

Killen: Ursäkta mig, jag måste bara fråga. Har ni kysst nån kille nån gång?
Findus och jag: Ja.
Killen: Hur var det?
Findus gör tummen upp. Jag gör två tummar upp och fortsätter dansa. Med ryggen mot honom.
Killen: Men asså, skulle ni inte vilja försöka igen?

Jag orkar inte ens kommentera...

Söndagen låste Findus och jag in oss i min lägenhet, stängde av mobiltelefonerna och bara slappade. En heldag med lyx fick jag nämligen i födelsedagspresent. Mysigt värre.

Igår var jag trött som få så trots lektion är dagen som ett suddigt minne. Men idag mina damer och herrar, idag har Älvsbynbruden och jag skrivit hela vår fokusgruppsanalys. Typ 15 sidor på 6 timmar. Vi är stolta och lyckliga. Det gör att jag förtjänar en kväll i soffan framför Vänner.

Saker jag vill göra men som aldrig blir av

- Lyssna på årets julkalender
- Lyssna på AFFP
- Lägga upp (läs: nåla upp) mina gardiner
- Lära mig dansa någon cool dans
- Åka till Nya Zeeland
- Vinna på lotto

...och en massa mer. Nu vill jag helst äta frukost men jag orkar inte resa mig ur soffan så det lär inte bli av det heller.

Solen orkar inte över horisonten

Jag sitter på redaktionen och journaliststudenterna har radioföreläsning. Läraren spelar upp det berömda Abisko-inslaget om och om igen ooch jag finner mig mentalt framför rullbandet i december 2006. På Kåren mötte jag en gammal lärare som undrade vad tusan jag gör här. Tog inte ni examen i somras? Sedan klagade hon över sur mjölk men gav oss alla sedan ett gott skratt när det visade sig att hon hade försökt hälla mjölk i glögg istället för det kaffe hon ville ha. Nu ska jag transkribera ännu mera. Den delen av min b-uppsats gillar jag inte. Alls.

Fint liv

Fröken Lila är här. Det är massor med snö. Jag har fått en ny bäddmadrass till sängen. Jag har köpt en ny, fin julstjärna som lyser upp i vintermörkret.

Fröken Lila + Piteå = Sant

Hon kommer. Idag klockan 15.35 landar hon på Kallax och sedan är hon bara en taxiresa från mitt hem. Jag tror inte riktigt jag har fattat det. För fyra år sedan, faktiskt nästan exakt, så flyttade hon in i akutrummet i Arken. Hon gjorde det till sitt och gjorde mig till sin vän. Vi drack rom och cola klockan två på en tisdag. Vi stekte pannkakor hela söndagarna. Vi kollade på film efter film efter film. Vi stal plastglas från en nattklubb inne i huvudstaden. Två av dem står fortfarande i mitt köksskåp.

Jag tror faktiskt att senaste gången hon var ända här uppe i norrskenslandet var just då. 2005 kanske. När hon reste till Luleå i norr och Ystad i söder. När hon hade svart hår som var alledles illrött överst. När hon var Vega när hon var borta och Fröken Lila när hon var hemma i Arken.

Och nu kommer hon hit igen. Och denna gången inte på grund av jobb utan på grund av mig och vår vänskap. Jag är just nu som ett litet barn på julafton i väntan på tomten.

Så ja, Eremo, jag ska krama henne. Hårt.

Betygshets?

Jag fick VG på Medieteori 2. Hade inte väntat mig annat. Kalla mig självgod, full of myself eller vad du vill. Jag är bättre än många andra på det här stället och får de godkänt så ska jag ha VG. Så är det bara. Jag glider inte genom min utbildning på nån jävla räkmacka. Jag förtjänar mina lånade pengar, min investering för framtiden.

Om man kunde köpa aktier i studenter skulle jag råda dig att i dessa finanskrisens dagar satsa alla dina pengar på mig.

Vegaland väntar

Anna Ternheim sjunger om den svåra kärleken medan Findus sover sött i min säng i väntan på att Fememily ska komma hem från en tre veckors vistelse i San Francisco. Jag sitter i köket och tittar ut över den långsamt fallande snön och hoppas att min Fröken Lila hittar tid och pengar att komma upp och hälsa på mig på söndag.

Min Fröken Lila är underbar. Hon är en av de starkast lysande stjärnorna på min himmel. Hon är stark. Hon är full av kärlek. Hon är sårbar. Hon är den där som alla ser när hon kliver in i ett rum. Och när vi dricker te och pratar om livet så ser hon djupt in i mina ögon och jag vet att hon lyssnar.

Hennes skratt skulle trivas med att studsa mellan husväggarna här på Ankars.

Sisy under uppdatering

Jag jobbar med mig själv. Min konflikträdsla. Jag säger nej, stopp och det här vill jag inte. För mig kräver det mod. Mycket mod. För i 25 år och ett antal månader har jag varit en ja-sägare ut i fingerspetsarna. Alltid sett till att alla andra mår bra och blir nöjda, struntat i vad jag själv tycker. Jag har många gånger gjort saker jag inte velat, eller velat annorlunda. Ta inte illa upp av det, du som känner mig och tror att du har fått mig att göra något jag inte vill, den som ska ta illa upp är jag som inte insett att nej är ett helt ok ord.

Men när jag nu väljer att säga nej är det inte så lätt. För jag känner mig stolt som lyckas, som hittar modet i olika lägen. Och så missar jag att allt som oftast är konflikten inte över. Det finns en ny och den glömmer jag bort i lyckan att jag klarade bemästra den första. Jag jobbar på det. Och en dag är jag där. Men inte än.

Det fina är att en vanlig tisdag i Piteå kan magiska saker hända också. En vacker röst kan förgylla en kväll på Kåren. Ett impulsbak kan leda till en kvällspromenad i knarrande snö till affären under en stjärnbeströdd himmel. Nu sitter vi här. Findus och jag. Med köket fullt av nybakta gifflar och själarna fulla av Rebecka Törnqvists sång.

En månad kvar till julafton...

...och jag var tvungen att ta en ledig dag. Känner att snart säger kroppen och själen och livet i stort stopp och jag orkar inte med det just nu. Därför sov jag länge, kollade på film och How I met your mother. Åt långfrukost med Findus som kom över med ett stort leende. Sedan blev det förstås lite jobb i och med radioprogrammet som Bells och jag sänder men det var lätt fixat.

Nu sitter jag här och borde ha tagit en värktablett för min elaka axel för flera timmar sedan och magen kurrar men jag förmår mig liksom inte att resa mig upp och fixa något ätbart. Om jag bodde kvar i Linné skulle jag ha gått upp till sushistället i backen. Eller kanske den pyttelilla thairesturangen längre ned i backen. Eller pizzahaket runt hörnet. Eller kinakrogen på andra sidan vägen. Well, you get it. Istället sitter jag och tittar ut på en snöprydd dagisgård och väntar på att barnen ska springa ut på sin eftermiddagslek med ficklamporna i högsta hugg eftersom det för länge sedan är kolsvart ute. De borde komma ut snart, de brukar vara ute redan vid tre. Kanske äter de mellis. Precis som jag borde göra.

*

Idag har jag jobbat. Och sedan gick jag hem från bussen. Middagshungrig i elaka vindar med stora snöflingor. Nu väntar en fryspizza i ugnen och magen kurrar mer än någonsin.

You and me, let’s
steal a car, let’s
rob a bank, let’s
travel far, let’s
wear these shirts my grandpa used to wear
And then I’ll be happy, I swear

Söndag

Hej.

Idag saknar jag min familj.

Hej då.

Elegy

Jag har sett en vacker film. Efter en timme frågade Findus hur lång den är och jag svarade Två timmar. Så hälften har gått. Efter en timme och en kvart somnade hon. Nu sover hon sött, som en liten boll i min soffa och jag har inte hjärta att väcka henne. Själv borde jag också sova men jag vill hellre se fler vackra, djupa filmer.

Welcome to the dark side

Ikväll har jag lyckats övertyga ännu en person att kombinationen köttfärssås med potatismos är en av de mest himmelska saker man kan äta till middag.

Syskonen: Findus är nu en av de frälsta.

Missionen fortsätter.

Människa vs Katt 10-0

Igår satt den här lappen på porten.
Signerad vår bovärd. Bästa presenten på länge.

Lördagsfundering

Ungarna på dagiset åker pulka ner för en liten kulle de har på gården utanför mitt fönster. Snön är näst intill obefintlig. Men den finns. Och då kan man åka pulka. Det jag undrar är då, varför kan man inte åka pulka när som helst? Kullen de åker på är mestadels grön och då borde de ju kunna åka pulka mitt i sommaren... Fast det kanske krävs några flingor snö för att glädjen ska infinna sig.

Sisy goes brat

Igår var det Tennisveckan i Piteå på Kåren och jag shoppade en fin grå kjol för kvällen. Findus som annars är ganska så sparsam med fysisk kontakt (läs: hångel) in public så att säga var på mig mest hela tiden och Sebbe sa att han lätt hade kunnat betala för att umgås med mig hela kvällen. Det sistnämnda tog jag som en komplimang för jag vet att det var menat som en sådan trots att kommentaren, lösryckt ur sitt sammanhang, kan verka lite...intressant. Kontentan av kvällen är alltså att jag var snygg. Och att jag älskar min nya kjol.

Findus var livvakt kvällen till ära och jag lyckades få henne att följa med mig hela vägen hem. Mina fötter höll allvarligt talat på att gå sönder av smärta på hemvägen, trots att jag införskaffat sådana där "party feet" eller vad det nu heter till mina sjukt snygga pumps. The downside of being gorgeous. I alla fall så envisades Findus med att göra cookies mitt i natten (jag har kakdeg i frysen) och hon lyckades hålla sig vaken tills de var ute ur ugnen men sedan somnade hon som en stock och det första hon sa när hon vaknade i morse var: Vad hände med kakorna?

Irritationsmoment

Idag har jag haft en helt värdelös lektion. Läraren som skulle hålla i den kunde inte, något som hon som fick hålla i föreläsningen istället vetat länge. Ändå startar ersättaren föreläsningen med att säga att hon kommer att gå igenom den bok som är som litteratur till lektionen till punkt och pricka. Alltså sitter vi och lyssnar på henne när hon berättar exakt vad som står i boken, i exakt samma ordning, utan att kunna något utöver det. När vi hade frågor eller kommentarer var standardsvaret "men Hellström skriver så i boken". Jag hade gått för längesedan om inte lektionshelvetet (ursäkta min franska) var obligatorisk.

Jag tar dyra lån för den här skiten. Föreläsare som hon borde slängas ut med huvudet före. För hon kan inte mycket mer eller är mer inspirerande när hon håller i sina egna föreläsningar. Hon är bara ett nervöst skrattpaket utan pondus som totalt tappar fokus så fort hon får en fråga.

Jag ska be Csn skicka mina inbetalningskort till henne istället när jag pluggat klart.

Jösses amalia

Kors i taket, det snöar i Piteå.

Hypercolor I miss you

Idag har jag sänt radio och dansat till Ace of Bases Happy Nation. Under tiden hörde syrran av sig och undrade om jag visste var man kan få tag på Hypercolor-t-shirts. Ni vet sådana som ändrade färg när man blev varm. Det finns men inte av märket Hypercolor. Och det är viktigt att det är just det märket. Synd. Men i alla fall så fick jag mig en dust av nostalgi och längtan till 90-talet. Underbart.

Nöjd

Jag är en sån sjukt bra hacker. Vill bara säga det. Eller, nu kanske jag tar i lite men efter att ha förstört min fasta internetuppkoppling genom att fastna med foten i nätverkskabeln och därmed (med största sannolikhet efter flera väl genomförda tester) lyckats förstöra själva nätverksuttaget på min dator så har jag nu istället lyckats få liv i routern. Jag skjuter problemen med den smått söndriga datorn på framtiden och jublar åt mitt trådlösa internet istället. I win!

Förresten tycker Findus att jag ska blogga om henne. Hon gör varma mackor med ananas och undrar varför jag har en så liten plastpåse till min stora och därmed ack så dyra ost. Samtidigt kokar hon ägg. Vi diskuterar hur länge de ska koka för ultimat rinnighet och kompromissar på fyra minuter. Livet är spännande en tisdagskväll i Norrland.

Piteå har blivit kallt

Min lägenhet är svinkall. Det beror mycket på de stora, gamla och dragiga fönstren som pryder 25% av lägenhetens väggar. Men det beror också mycket på idiotgrannen som ställer upp porten hela tiden för att vita-katten-med-de-läskiga-ögonen ska kunna gå in under tak när den börjar frysa. Kalla mig elak. Kalla mig icke djurvän. Kalla mig ond. Jag skiter i om katten fryser. Ställ inte upp porten för i helvete.

Timo Räisänen

Jag är inget stort fan. Har nog inte ens en enda av hans låtar tjuvnedladdade i mitt iTunesbibliotek. Men jag spanade in hans sida för att få reda på mer om det nya skivsläppet. Och där hittar jag den grymmaste biografin ever. Timo, kan vi bli kompisar?

Hörru växthuseffekten...

...det här med att det regnar i Piteå den 8 november 2008...

Bloggtorka

När man jobbar varken hinner eller orkar man blogga. Eller inte jag i alla fall.

Bjuder på finstämd musik så länge, som av någon anledning inte vill bli upplagd på min blogg så lyssna här.

You are my everything
My head and my heart my mind my wing
I could give all again
I'm never sure of anything
with you

The jokes the laughs the teardrops too
The games the fun the travels too
Yes I won't do them all with you
All good things now come from you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

You are my everything
My head and my heart my mind my wing
The past the present tomorrow too
I'll spend my final day
with you

Latmask

Jag hade sådana planer för dagen. Jag skulle vara så duktig. Men jag är dålig idag. Dålig, dålig, dålig. Gör inte ett skit. Kass med andra ord. Så nu ska jag äta istället. Så får jag väl vara Fröken Duktig imorgon istället.

Listan från helvetet kan inte ha fel

Ica Kvantums parkering, Skellefteå

En grupp barn ~7 pratar om Halloween.
Pojke 1: Tänk om man vore ett monster.
De andra: Läskigt!
Pojke 2: Tänk om man vore Dracula.
De andra: Uuuusch!
Pojke 1: Christer Sjögren!
De andra barnen (skriker): Aaahh! (och springer iväg åt olika håll i panik)

(från tjuvlyssnat.se)

På krigsstigen

Nä nu är jag arg. Arg på en massa saker. Och jag är bra på att hålla inne med allt och sura och älta och det ska jag bannemig sluta med. Men det finns stunder då man väljer att vara tyst. För att fighten inte är värd att ta. Så de gångerna håller jag fortfarande inne med allt.

En släkting ringde. För att kolla läget. Vi pratade om dottern och barnbarnen som befinner sig i den skånska stugan näst intill varje helg. Jag undrade varför och förklaringen var att barnen behövde en manlig förebild. Jag förstår att hon kämpar för att leta efter förklaringar. Många ifrågasätter. Och visst behöver kanske barnen trygghet i den tillvaro de befinner sig i, men varför just en man? Och varför säger hon det just till mig? Det var klantigt och inte speciellt genomtänkt. Men jag tror inte hon menade det så. Och jag var bara så glad att hon ringde, för det händer något så fruktansvärt sällan. Så jag svalde, räknade till tio och log. Den fighten tar jag inte.

Sedan är jag förbannat less på tykna kommentarer, en ljudlig suck och himlande ögon. Tydliga tecken på att något är fel men förklaringen uteblir. Jag försöker komma på den själv. Kanske avundsjuka, kanske är det jag som är fel, kanske. Men det är inte jag som ska ta den fighten. Eller så är det så. Men är det värt det? Kanske förstör jag bara mer då.

Men nu ska jag släppa alla arga tankar för utanför mina stora fönster lyser solen över det frostiga novemberlandskapet och i eftermiddag ska jag få köra bil. Och det gillar jag. Massor. Och som tack får jag en middag. Score.

Kort och koncist

Ny lägenhet
Stor och fin men lite tom. Och ensam. Jag jobbar på att sitta själv med radion som sällskap.

Halloween
Sjukt bra utstyrsel. Jag var Pettson och Findus var ja, Findus. Vi dejtar igen och gladast är nog jag, inte räven.

Söndag
Jag har spenderat det mesta någonsin på mat. Storhandling på Coop i flera timmar. Och nu bakar jag för fulla muggar. Mysigt och doftar gott men mitt fikasällskap verkar svika mig. Det leder till...

...kvällens konstaterande
Kakor är goda men de smakar ännu bättre om man får dela dem med någon.

Idag var det mörkt vid 16-tiden

Jag har suttit för länge framför datorn. Ögonen går i kors och jag ser suddigt. Högerarmen värker. Så nu ska jag koka ihop någon middag istället för nu har jag gjort klart slutuppgiften i Medieteori 2 där vi skulle göra en mindmap och fundera lite på två A4. Sa jag att det var slutuppgiften för hela kursen?

Jag ska ännu en gång packa hela mitt liv i lådor, väskor och kartonger. Bära dem runt 200 meter från Findus lägenhet till min nya. Lite sorgligt men också bra. Vi är bäst lite isär just nu. Och jag längtar lite efter ett eget hem att pyssla med, att hänga upp mina nygamla gardiner från mamma, veckla ut det sprillans nya duschdraperiet och fylla köksskåpen med porslinet som hängt med mig länge nu.

Men flytten betyder också en flytt från min fina Djursholmstant som öppnade sin dörr för mig för runt en och en halv månad sedan. Hon är inget annat än en ängel. Och så bra det har fungerat. Fint sällskap en regning tisdag. Någon att säga godmorgon till. Någon som kokar tevatten och bakar bröd. Och att vi samtidigt på dessa 39 kvadrat har lyckats vara helt ensamma fastän det varit max fem meter mellan oss. Bättre kombo får man leta efter. Jag kommer sakna henne. Det som är bra är att jag flyttar in granne med tvättstugan och då är hon i mina trakter minst två gånger i månaden. Och då, då bjuder jag på te och kanske en kladdkaka.

24 år och sjukskriven

När mitt liv börjar hitta sin balans och glädje igen så ringer min Fröken Lila och är sjukskriven och ser allt i svart. Hon är min livlina på många sätt för hon är den som inspirerar mig mest av alla, hon som får mig att tro på saker som är till synes omöjliga, hon som överraskar mig och utmanar mig. Idag försökte jag vara klippan i hennes liv, den med de visa tankarna och orden. Jag försökte få henne att förstå att hon måste lyssna på sig själv. Jag sa saker som många ofta säger till mig och hon kunde sagt Men du lever ju inte som du lär, men hon, precis som jag, vet att livet inte är enkelt och tydligt. Det är snårigt som fan och när man minst anar det slår en alldeles för tjock gren en i ansiktet.

Det enda jag kan göra är att finnas där som så många andra har funnits för mig det senaste. Ringa, messa och lyssna. Om jag inte hade haft skola och annat så hade jag satt mig på första bästa plan ner. Och det gör mig förbannad. Kanske borde jag släppa allt och bara dra? Fast samtidigt vet jag att hon just nu behöver sin ensamhet. Hon behöver tystnaden i den mörka sommarstugan på västkusten. Hon behöver tiden att hitta tillbaka till sig själv.

Hur hittar man egentligen balansen mellan hängivenheten och den där omtalade väggen? Hur ser man till att motivationen, inspirationen och glädjen inte bara får en att rusa fram i 120 utan reflektion? Hur finner man ett lustfyllt liv med ett utmanande jobb utan att glömma bort det viktiga med ledighet och fritid? Hur skiljer man på engagemang och arbetsnarkomani? Och vad gör man egentligen för sig själv och vad gör man egentligen bara för att fylla den roll som man tror andra har gett en?

"Har du lyssnat på Sonja Aldéns nya? Känns som om du skrivit den till mig..."

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill vara din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
än att du gör allt emot mig snart

Den lyckliges väg

En av mina favoritdikter är Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer. Nyss lyckades jag hitta en skiva där Bo Sundström (Bo Kaspers Orkester) och Frida Öhrn (Oh Laura) har tonsatt den och några andra av hans dikter. Vackert.

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär
Sjung du vind, sjung sakta för mig
om hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd
så späd så ljus så skär
Bara du ömmaste morgonvind
vet hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär
När det nu mörknar så tungt omkring mig
kan hon väl leva här?

Hon ser rakt igenom mig

Sisy, kan du sluta göra saker för andras skull?

Det kan jag. Eller jag ska försöka.

Mitt humör är som en berg- och dalbana men vissa saker får mig att le. Som att jag sprang på ett hjärta på svalen. Det låg alldeles ensamt på det kalla stengolvet så jag var tvungen att ta med det in. Och på Konsum lyckades de med sin frontning och jag har en flaska Apotekarnes julmust att avnjuta. Nu längtar jag nästan lite efter snön (ja, jag kommer få ångra bittert att jag skrev det).

Och dj:n spelade dansband

Jo. Jag gick ju på återträff då. Ett Harrys i Uddevalla fullt med 26-åriga människor och alla betedde sig som arton. Typ. Gymnasieragget som aldrig ville bli ihop med mig och som för fem år sedan kläckte kommentaren Sisy, det har alltid varit du bekräftade att det fortfarande är just jag och försvarade sig med att anledningen till att det aldrig blev vi på gymnasiet var för att han var för feg, han, ja han stötte på mig hela kvällen. Som en galning.

Ebba och Olsson hamnade i bråk precis som i högstadiet och Mackan hamnade mellan. Precis som när vi var fjorton. Jag tröstade Ebba på toaletten och torkade tårar som rann för samma anledningar som 1997.

Jag träffade massor med folk som jag inte kunde placera men de verkade alla minnas mig. Jag stack ut som en apelsin bland alla äpplen med min blåturkosa tunika och mitt korta hår. De flesta sa att de inte sett mig på evigheter och jag kontrade med att det är kanske inte så konstigt eftersom senaste gången jag besökte hamnstaden ordentligt var 2003. De tyckte det var mycket besynnerligt. Jag fattar inte riktigt vad jag skulle dit och göra.

Som tur var så var min vapendragare sedan åtta års ålder där så vi kunde känna oss lite viktigare och lite bättre än alla andra. Och så underlättar det ju att man jobbat en hel sommar på peetree. Jag var med andra ord cool. Det ni.

Ebba och jag hann med en sammanfattning av våra liv. Hon är stark som få, brinner för sitt jobb och jag insåg att livet är fan jobbigt och orättvist ibland. Bror tog emot mig med öppna armar i Götet och söndagskvällen blev en riktig syskonkväll när hela trion såg Betnér på Storan och sedan lagade fisksoppa i brorsans svindyra men sjukt mysiga lägenhet.

Och nu är jag hemma i Piteå. För tusan vad det känns hemma här. Kanske ska jag plugga till mig en master på två år över lågkonjunkturen och vara überutbildad när alla arbetsgivare är hoppfulla och glada inför den stundande högkonjunkturen?

Yellow Submarine

Vi spelar MusikAlias och en av uppgifterna är charader. Man ska klara så många som möjligt på en kort tid. Syrran ska gissa när hennes kombo J ligger på mage på golvet med en arm upp i luften.

Syrran: U-båt!
J: På engelska!
Syrran: U-boat!

Snigelfart

Vinet hos föräldrarna gjorde mig bakis. Tre glas. Så går det när man inte dricker alkohol speciellt ofta. Nu är jag hos syster och vi gör sådant vi är bäst på. Äter god mat, mölar godis och kollar på Vänner. Jag får tänka på annat men tänker mycket på Findus också. Vi tar små, små steg fram mot ett eventuellt vi i framtiden. Jag inser hur lite det krävs för att jag ska tycka att det går alldeles fort så jag måste verkligen vara försiktig. Det sätter tålamodet på prov för oss båda. Min fina kombo messade och sa att hon kunde vara min nödbroms. Just nu är jag bra på att bromsa själv men man vet aldrig. Kan komma till pass om det börjar gå för fort igen.

Idag ska jag få en guidead tur på syrrans skola. Kommer säkert stöta på någon från Uddevalla. Kan vara bra uppvärmning för återträffen imorgon.

Flyga flygplan

Jag är just nu i Västerås hos päronen. Har ätit godaste maten. Pappa ringde igår och undrade vad jag ville ha till middag. Det är kärlek det. Har druckit vin och pratat relationer, livsval, hur man som utomstående ska förhålla sig till problem och så vidare. Lyssnat på Håkan och myst i soffan. Intensiv och kort visit. Inatt åker de till Spanien och imorgon tar jag tåget till syster. På söndag bussen till bror. Jag betar av hela familjen på några dagar.

För dig som undrar så är det varmare här. Jackan åkte av och löven hänger kvar på träden. Undrar hur det är i Trollhättan när jag stiger av tåget imorgon? Strålande sol och sensommarvärme? Skulle inte förvåna mig.

Spiralling

Jag ska åka söderut. Träffa familjen i tre olika städer. Gå på tio-år-efter-högstadiet-återträff. Och hitta mig själv. Eller nåt. Då behöver man en bra ipod. Och låtlistan tar tid. Så nu ska jag slänga i mig pyttipanna för jag lovade Bells att komma över för typ hundra år sedan. Sådant är inte likt mig. Men det är inte mycket som är likt mig nu för tiden. Men tur då att jag ska hitta mig själv på några dagar. Kanske kommer jag fram till att springa-i-skogen-och-komma-försent-Sisy är ganska schysst. God only knows.

Vi kunde ha varit där

There are six billion people in the world
more or less
and it makes me feel quite small
But you're the one I love the most of all

Sisy goes crazy

Jag somnade efter skolan och sedan vaknade jag med oro i kroppen. Ringde Bells och tio minuter senare var vi ute på en löparrunda på Grisberget. På mitt initiativ. Galet. Det har nog aldrig hänt. Vi fick en egen pratstund och luft och energi. Livsboost på 30 minuter.

Sa du att du läste på universitet?

Föreläsaren i Medieteori och metod C om en uppgift som ska läggas upp i vårt kursrum på nätet: Jag ska lägga upp en exakt ungefär beskrivning på vad det är ni ska göra.

En annan föreläsare i samma kurs under en handledning inför C-arbetet om en uppgift där vi ska göra ett vetenskapsteoretiskt pm: Asså, när man ska föra in sina tankar i Word så kan det ju vara hämmande, ni får godkänt även om ni bara lämnar in er mind map.


Förresten har jag en konstig känsla i magen idag. Ett sorts lugn, som en spegelblank havsyta. Men så döljer sig något där under. Ett sjöodjur, en brännmanet eller kanske ett jordskalv som skapar en tsunami. Snacket igår var bra, så bra att jag är rädd att jag snart kastar mig in i något jag inte är redo för. Och då sabbar jag nog allt. Vilket är det sista jag vill. Kan man få en version av Sisy med nödbroms?

Det är bara grodor utan ben som är hopplösa

Jag gick dit för att hämta grejer och vi satt i timmar på hallgolvet och grät och skrattade och pratade. Jag konstaterade att jag ännu en gång har tappat bort mig själv i ett förhållande. Jag sa till henne att det inte är en ursäkt men eftersom jag tynade bort och blev totalt osynlig en gång så känns allt annat som en vinst. Därför ser jag inte tecknen som andra kanske hajar till av. Jag tror att jag är mig själv i ett "vi" medan jag egentligen låter många delar av mig själv tyna bort. Hon tyckte att jag visst kunde skylla på det. Och det är jag glad för. Inte att jag har något att skylla på utan att hon förstår skillnaden.

Det är fortfarande inte vi. Men hon vill. Och jag vill. Jag måste bara hitta tron i hela mig på att det kan funka. Jag är fortfarande för rädd. Men jag lever på att jag någon gång, förhoppningsvis redan i novembermörkret, kan få ta med henne ut på en promenad i kylan och att vi sedan sitter och värmer oss med varsin mugg varm choklad och att vi kallar det för en dejt.

Jag lovar inget, jag bestämmer inget, men jag hoppas. Och hoppet är visst det sista som överger en har jag hört.

Argargargargargargargarg

Idag är jag bara arg. Arg för att hon faktiskt inte hör av sig. Hon respekterar min önskan och låter mig vara i fred för att tänka och vara. Men jag blir arg för att hon lyckas. När hon inte lyckades fick jag ju prata med henne ibland. Fast då blev jag också arg. För att hon pratade med mig lite för länge. Eller lade handen på min axel. Sen är jag arg för att hennes lektion är inställd idag. Och jag som hade tänkt att gå till lägenheten och hämta grejer för min resa söderut. Om hon hade haft lektion hade jag vetat att hon inte var hemma. Nu vet jag inte och då kommer jag hoppas att hon är hemma när jag kommer över. Och det gör mig arg för jag kan ju bara ringa och höra var hon är och gå när hon inte är hemma för det är ju det som vore bäst. Men istället funderar jag på att gå dit nu för hon är lite av en segboll och då kanske hon är kvar hemma och då kanske jag kan få prata lite och att jag ens tänker så gör mig arg.

Tacka vet jag the Hills-maraton för då kan jag ta ut min ilska på den självupptagne jubelidioten Spencer.

Bloggoholic

Det här skulle kunna bli dagen då jag bloggar till förbannelse. Men mitt liv är ju så intressant att du inte vill missa en endaste sekund av det. Därför kan jag berätta att jag tvättat idag. Jag gillar att tvätta. Det är nog den enda hushållssysslan förutom matlagning som jag gillar. Det monotona ljudet från maskinerna, värmen från torkskåpet och doften av rena kläder. Det gör mig inget att stå där en extra stund och vika allting fint, jag trivs där. Speciellt när jag är alldeles ensam och mörkret ligger som ett täcke runt huset. Jag känner att en viss tvättmani kan infinna sig om en månad när jag flyttar in i lägenhetshuset som ligger granne med tvättstugan...

Jag har hängt med Bells och Wonka också. Och tittat på the Hills-maraton och Top Model 11 och ätit godis, chips och glass. Så nu kokar jag en majskolv och blomkål. Är inte det minsta hungrig men jag har hört att socker och fett inte räknas som ordentlig mat så då är det bara att försöka få i sig något middagsliknande.

Är bjuden hem till Fröken Älvsbyn och Henko på kanelbulle och film ikväll men kanske går jag ut på en promenad i mörkret och låter det blomsprutsliknande regnet kyla av mitt ansikte en stund istället.

Ilska, flört och skinka

Nyss lämnade min kära kombo lägenheten med att smälla igen dörren så att en ihopvikt flyttlåda rasade ner från garderoben längst in i lägenheten ner i hennes säng. Hennes chef ringde mitt i ett Fringeavsnitt och propsade på att min kombo visst hade sagt ja till att jobba idag. Jag känner min kombo så väl att jag satsar på att chefen drog en fuling.

Nu lyssnar jag på Christer i P3 från igår eftersom min kära vän Eremo var med och slogs om brandmannen i Fredagsflörten. Hon vägrar avslöja hur det gick men jag tror att hon charmade byxorna av honom.

Jag har också lagt mig till med ett beroende (förutom bloggandet) som är att äta serranoskinka direkt ur förpackningen. Inget bra. Och då inte för att jag är emot intagandet av skinka (jag har aldrig varit moralisk när det gäller att äta djur) utan för att en studentekonomi sällan ger friheter som att köpa svindyrt (haha) kött i minimala förpackningar. Men jag tröstar mig med att det var extrapris på de spanska läckerheterna på Konsum. Kanske hinner köpa ett paket till innan veckan är slut.

Update: Klart Eremo charmade byxorna av brandmannen!

Veckoslut

Det här med helger asså. Folk sover för länge. Är alldeles för sega. Inga föreläsningar att gå på och fördriva tiden och fylla hjärnan med. Inga möten. Inga skoluppgifter. Visst kan jag läsa Hur flickor och pojkar gör kön men min koncentration räcker i ungefär två rader.

Så jag tänkte tvätta. Kanske lite i omgångar. En maskin per pass. Så att jag fyller de här två långa dagarna med en syssla. Jag ska förstås äta kanelbullar ikväll också. Är ju påpassligt nog Kanelbullens dag denna fjärde oktober så man har ju anledning att fira istället för att snöa in på att det skulle ha varit 11 månader idag.

På tal om något helt annat så har det skett saker på min Lista från helvetet. Patrik Ekwall har tagit sig rakt in på en välförtjänt andraplats. Om du vill ge mig något att jobba på i helgen kan du komma med några bubblare som kanske kvalar in på min mycket positiva lista.

"Polly want crackers"

Idag var en skitdag. Hela dagen gick jag med ett svart moln runt mig. Jag gick på föreläsning och snäste av folk som inte förtjänade det alls. Ingen förtjänar att få min hjärtesorg över sig i ilska. Sedan blev det rast och jag ringde till Lilsis för att berätta att vi ska gå och se Magnus Betnér ihop nästa söndag. Syskontrion. Det slutade med att jag var tvungen att lägga på för att tårarna vällde upp och jag ville inte sitta och gråta på en redaktion full med folk.

Sedan gick jag tillbaka till lektionen. Fråga mig inte varför. Vilken vettig människa som helst hade tagit på sig jackan och cyklat hem men jag satte mig längst fram i klassrummet istället...

När lektionen var slut cyklade jag inte hem heller. Gick till redaktionen och såg sjukt busy ut framför datorn en stund. Bara för att få möta hennes blick i ett tyst hej när jag gick. Cyklade ner till stan och köpte ett duschdraperi för halva priset för om jag nu ska skapa mitt eget hem igen kan det ju i alla fall vara mysigt och fint.

Till kvällen klädde jag ut mig till papegoja för det var piratfest hos Finnen och inte ens när jag är på mitt svartaste humör kan jag vara trist och inte anstränga mig. Och alla pirater på den där festen behövde ju sin papegoja. Ännu ett nyktert kalas för min del som slutade minst sagt onyktert för resterande och i en högstadiedoftande Snurra flaskan med Sanning och konka.

Det konstateras härmed att en tillfällig lösning på hjärtesorg är mängder med grön färg, påskfjädrar och en och en halv liter Coca Cola.

Ja, och så ett gäng fina vänner då.

I’m real sorry Anna you never got to be

You know we could have had a daughter
and we could have named her Anna
And she would have been a sweetheart
but with punk rock manners
Could have supported us when we retired
bought us a cottage near the countryside

She would have won the Nobel Prize
and thanked her mama for all the good advice
And we could have gone swimming near that cottage by the lake
and she’d never had to know what it’s like
when your heart breaks

Tänk innan du handlar

Ibland gör jag saker innan jag har utforskat möjligheterna. Så nu krånglar jag. Och tar bort den där lösenordsfunktionen. För det gick att gömma mer än vad jag trodde. Fixat och klart helt enkelt. Ledsen för besväret och för er som hann skaffa konstiga Googlekonton.

Däremot tar jag bort länklistan till andra människors vardag. Känner att jag måste skärma av mig lite från den stora cyberrymden och det faktum att folk som inte vet vem jag är kan lista ut vem jag är.

Men ni gillar mig ändå. Det vet jag.

Stolt som en tupp

Mina fina vänner i bandet Cartwall var med i P3 Populär alldeles alldeles nyss. Det är så himla stort. Galet stort. Större än störst.

En minut i taget

När jag kommer till redaktionen sitter hon där. Med lurarna på och verkar jobba för fullt. Under sändningen kikar jag ut, är hon kvar? Och hjärtat ler när jag ser henne uppkrupen på kontorsstolen.

När jag kommer ut sitter hon där. Jag vill stanna. Vill att hon ska säga, du vi måste prata. Hon får mig att lyssna på en grej hon gjort för att jag ska säga vad jag tycker och jag svamlar något osammanhängande. Mest tänker jag på att hon är söt när håret står rakt upp på grund av lurarna och att Bells och Wonka står bakom och väntar på att vi ska gå. Hon tar på sig jackan och jag vill be henne gå med oss hem men jag gör det inte, vill inte verka svag framför Bells. Vet att det är dumt men vill inte.

När vi kommer till Ankars och Bells och Wonka vikt av spanar jag bakåt för att se om hon kommer gående i mörkret. Men hon är inte där. Och jag går ensam hem över området i kylan och undrar hur jag ska klara det här.

Du hör ju inte. Men du lyssnar ju inte!

Lyssna till ditt hjärta sjöng Friends 2001 och det är det jag försöker. Men det är lite som en konversation tagen från Yrrol. För hjärtat bråkar med sig självt.

Det säger: Hon är fantastisk. Hon fyller hela mig med ett skimrande ljus. Hon får mig att le. Hon får mig att slå extra fort utan ansträngning.

Men sedan säger det: Hon gjorde mig illa. Minns du inte det? Jag la mig tryggt i hennes händer och hon tappade mig i gruset och händer det igen vet jag inte hur jag ska orka repa mig.

Det svarar: Men är det inte värt den risken? Du vet ju hur gärna jag vill ha henne nära. Hon gör mig hel. Hon ger gråa tisdagar mening. Jag älskar henne till månen och tillbaka.

Och hjärtat säger: Jag vet inte. Jag vet inte alls. Hur vet man det?

Och då säger hjärnan: Man ger det lite tid.

Men vem orkar vänta?

Avslappning allan

Jag tränade yoga nyss och tänkte på allt. När du tränar yoga ska du tänka på ingenting. Det vill säga så långt från allt man kan komma. Dessutom hade jag ont överallt, hur jag än gjorde. Och jag var spänd som en fiolsträng. Och fixade andningen ungefär tre sekunder av 75 minuter. Som om inte det vore nog oroade jag mig hela tiden för att jag skulle fisa högt och ljudligt så att jag skulle få skämmas öronen av mig. Och, som krydda på detta kaosartade mos, så hamnade jag närmast den ursnygga instruktören som jag spanat in i smyg sedan min nolleperiod för två år sedan.

När vi kommer hem föreslår Djursholmstanten att jag ska köpa ett kort och sluta betala per pass. I så fall hoppas jag att jag har bättre tur med yogan nästa gång.

Nu te och sen sova. För imorgon sänder jag radio 08.10-09.00. Du borde lyssna lite.

Under ytan

Inatt vaknade jag och hela kroppen skrek nej. Jag orkar inte mer. Orkar inte vara duktig för någon annans skull. Orkar inte hålla huvudet högt. Orkar inte vara stark. Den senaste tiden har jag funderat på vad jag gör för andra och vad jag gör för mig själv. Mycket av duktiga Sisy gör jag för andra. Jag pluggar, slänger ur mig fyndiga saker på lektionerna, jobbar extra på Svea Rikes Radio. För andra. För trycket utifrån. Visst gör jag det lite för min egen skull men mycket gör jag också på grund av förväntningar. Som jag tror att folk har. Som jag vet att folk har.

Många säger att jag är stark. Och i vissa fall är jag det. För visst är det förbannat starkt att gång på gång tacka nej till jobb som andra skulle döda för. För att det inte känns rätt. I de fallen har jag lyckats tänka på mig själv, trots att trycket från andra varit starkt. Men annars, annars gör jag ofta det som jag tror att andra förväntar sig från mig. Och omgivningen ska bannemig inte komma och säga att de inte förväntar sig saker av mig. För det gör ni. Om duktiga Sisy inte gör det hon brukar så undrar ni vad som händer. När jag väl satt nivån förväntar ni er att jag ska hålla mig till den. Jag vet att det inte är så svart eller vitt, men visst finns det sanning i det.

Och just denna vecka, när skolan drar igång på allvar och jag kanske borde ha kommit över Findus i alla fall lite, ger jag upp. Jag orkar inte låtsas. Jag är förbannat jävla nedbruten. Visst går skiten över, det tjatar alla om. Men just nu ser jag bara förbannat jävla svart. Och skolan skiter jag fullständigt i.

Jag är arg, ledsen, besviken, sårad, trött och orkar inte hålla uppe fasaden.

Och det där med att jag skiter fullständigt i skolan betyder ju inte att jag slutar gå på lektionerna, göra grupparbeten eller förbereda mina uppgifter. Jag gör det bara lite mindre helhjärtat. Duktighets-Sisy i ett nötskal.

Hon bjuder upp till dans

När jag gav mig in i kärleken var jag liten, öppen och sårbar. Och den var inte som jag hade förväntat mig. Den var inte som någon förväntar sig kärleken. Och jag började långsamt bygga en mur runt mitt söndriga väsen. När jag tillslut lyckades hitta kraften att ta mig ur det som en gång var kärlek såg ingen längre över min mur.

När sedan kärleken slog hål på min solida mur visade det sig att den ännu en gång inte var vad jag förväntat mig. Den bröt mot normen. I mitt murbyggande hade jag missat tecknen. Där stod jag och var förälskad i en tjej och visste varken ut eller in. Men jag var förälskad och lät mig själv svepas med. Men muren fanns kvar. Hon kom aldrig förbi den. Hon kunde sträcka sina armar över och hålla om min själ men hon fick aldrig chansen att kittla den under fötterna. Eller trampa den på tårna.

Min mur har fått mig att stå rakt. Min trygghet. För bakom muren döljer sig den där lilla, öppna och sårbara flickan. Hon som av bitter erfarenhet lärt sig att muren är den enda räddningen. Men ändå fick någon mig att förstå att muren mestadels hindrar. Och förstör.

Så när Findus kom in i mitt liv höll jag inte emot. Hon log, plockade bort några av stenarna försiktigt. Sedan tog hon i med hela kroppen och muren rasade till en hög av grus. Hon höll om min själ och fick den att dansa. Sedan, mitt i ett högt lyft, släppte hon taget. Och utan muren visste inte riktigt min själ vart den skulle ta vägen.

Jag har börjat bygga igen. Men överst på den än så länge låga muren sitter Findus och dinglar med benen. Ler och säger att hon vill dansa igen. Sträcker ut handen. Men jag kan inte stegen. Inte än.

25

Igår gick jag ut. Dansade som en galning till Orup och GES. Gick ner till Max och hamnade i en hätsk diskussion om feminism - fem kalasfulla vänner och en nykter jag.

Det var skönt att få gå ut och ha kul, inte tänka och bara låta musiken föra med mig bort till nittiotalets tonår. Men vad svarar man när folk frågar hur det är? Och vad svarar man när någon undrar var Findus är? Jag valde att höra dåligt, le och skråla med till Magaluf.

Halv

Lyssnar på Hello Saferides nya och hittar referenser i alla låtar. Alla textrader, alla ord. En kort stund trodde jag att jag kanske skulle kunna klara mig lite, lite bättre nu. Jag hade så förbannat fel.

Och snart finns det första avsnittet av How I met your mother, fjärde säsongen, på min dator. Kanske hinner hela säsongen samla sig där innan jag orkar titta. Själv. Fan.

Shag, marry and kill

P3 Populär har den minst intressanta leken "shag, marry and kill" där man får tre kändisar som man måste välja vem man ska ha sex med, vem man ska gifta sig med och vem man ska döda.

Min kära vän Eremo fick äran att ge mig tre kandidater:

Michael Bolton
Killer Bob
Marit Paulsson

Ja... Tack Eremo. Verkligen. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Ok:

Jag väljer att ha sex med Michael Bolton, jag kan alltid blunda och hoppas att det går över fort.
Jag väljer att gifta mig med Marit Paulsson, hon kan nog vara en minst sagt spännande livskamrat.
Och jag väljer att döda Killer Bob.. För jag vill egentligen inte döda någon och hur dödar man en ande?

Fragile

Vissa saker ska man inte göra. Till exempel dricka rödvin när man inte mår så bra mentalt. Mamma säger att alkohol förstärker den sinnesstämning man är i. Så sant, så sant.

Man ska inte heller ta på sig för mycket när man egentligen borde ta hand om sig själv. Därför ska man lära sig att säga nej. nej... Nej. NEJ. Det gäller att öva ordentligt. Jag har nämligen lovat Bells att inte krascha igen. Ni vet när man jobbar så mycket att man tillslut en dag bara brister. Det är annars min grej.

Jobba, jobba, jobba och jobba lite till. Ställa krav på mig själv, öka dem och sedan ändå inte vara nöjd. Jobba, jobba, jobba. Bryta ihop totalt, grina åt att potatisvattnet kokar över. Låta det gå några dagar och sedan sopa upp mig själv från mattan och ännu några dagar senare känna mig som ny. Sedan börjar jag jobba, jobba, jobba och jobba lite till...

Men nu, nu ska jag bannemig se till att inte hamna där. Och så ska jag låta mig sitta i soffan en hel dag och möla i mig choklad och äta glass direkt ur paketet. För det har jag faktiskt inte gjort ännu. Och det ska man visst. Det har jag sett på film.

En annan som övar på att säga nej är min kombo. Och hon ligger nu i min länklista under Tanten. Djursholmstanten var för långt för mitt estetiska sinne. Och i bloggosfären heter hon visst Tant Grön. Jag ser det hela som en kompromiss. Läs hennes vinkel på livet med mig som självinbjuden gäst på obestämd tid. Och säkert mycket annat.

Vad är skillnaden på Plopp och Center?

För att få hjärnan att tänka på annat än det hjärtat vill så snöar jag och min kära Djursholmstant in på mycket intressanta saker. Till exempel äter vi Plopp och Center i mängder framför Ellen och konstaterar att visst är Center godare. Men vad tusan är egentligen skillnaden på godbitarna? Kan Center vara godare om ingredienserna på förpackningarna är till synes identiska? Och varför får ett chokladföretag för sig att göra två mycket om inte exakt snarlika produkter? Exakt snarlika... Mycket fint, nytt uttryck från mig känner jag... Iaf, till saken:

Center föddes 1941 och är från början en Cloettaprodukt medan Plopp kom till världen 1949 hos Choklad Thule. Cloetta köpte sen upp Choklad Thule och då kom Plopp med i Cloettas sortiment. Eftersom båda produkterna är lika populära så har det aldrig funnits någon anledning att ta bort någon av dem.

Men, det är dock inte samma produkt. Plopps fyllning har en något lägre socker- och fetthalt men den stora skillnaden ligger i att Plopp smaksätts med aromen kumarin som smakar karamell medan Center har aromen kola. Dessutom är Ploppfyllningen något rinnigare. Men, enligt vissa Cloetta Fazeranställda, ligger skillnaden i att koktiden på de två fyllningarna är olika.

Nu vet du det.

Det bästa med världen är förstås att man kan googla på "skillnaden på plopp och center" och få svar direkt. Det står viktiga saker på det där Internätet.

Speciellt tack till susning.nu.

Visakortet ger kortvarig men ack så välbehövd lycka

Idag har jag försökt shoppa mig lite gladare. Jag hade kunnat vara igång än om inte Bells och Wonka blev less på att bära runt på öl och vin och en Xbox och två GuitarHerogitarrer medan jag gick och bläddrade bland galgarna i Piteå.

Jag köpte inget av ovanstående men väl en massa kläder - självklart både ett linne och en mössa. Man kan inte ha för mycket av något av dem. Eller?

Ikväll blir det ost och kex, sjukt vuxet. Allas vår FredGuy är i stan. Så kanske ska vi sitta på Stjärnan hela kvällen. Dessutom fick jag äta Max till lunch. Det är bra när man har vänner som tar hand om en.

Fast de spelade fasen Thåström vart vi än gick...

This is what I have become

Djursholmstanten: Du är så stark Sisy, du kommer iväg och gör saker, när jag är ledsen ligger jag bara i sängen och vägrar prata med folk.
Jag: Men det är ju det jag vill göra egentligen.
Djursholmstanten: Men du gör det inte.

Stark. Det är jättemånga som säger att jag är stark. Som säger att jag alltid är det. Ni ska bara veta hur svag jag känner mig.

Att gå till Bells för att bli omhändertagen och baka bröd och titta på Top Model en hel dag är som om att jag ska bestiga K2.

Att sluta stirra in i tomma intet och ta sig ur sängen tar timmar. Helst av allt vill jag bara stanna där. Gömma mig under täcket och gråta bort resten av evigheten. För det har snart gått en vecka och det känns som en jävla förbannad evighet.

Jag umgås, går på lektioner och möten. Jag pratar om en massa mer eller mindre intressanta saker. Jag ser ut att vara närvarande. Men i mitt huvud finns bara hon. Hela tiden. Utan avbrott. När jag sover drömmer jag bara om henne, när jag vaknar är hon det första jag tänker på. Jag vill ringa henne hela tiden. Vill veta vad hon gör, hur hon mår. Jag går till lägenheten då och då, med en ursäkt att hämta något jag verkligen (inte) behöver. Hoppas att hon ska vara där. Det är hon aldrig.

Och nu längtar jag bara efter att klockan ska bli ett. För då ska jag till redaktionen för att fixa lite radiogrejer och gå på musikmöte. Och då, då kanske hon är där.

Ljusen i tillvaron

Några sms:

Du vet väl att jag kommer upp om du vill? Skola och pengar får lösa sig!

Kära vän. Jag är så ledsen för din skull. Och jag tror att jag kan förstå, för det är inte så längesedan det hände mig. Du är värd all kärlek i världen.

Skickar dig en värmande tanke idag. Kram

Nu när du vågat släppa in någon längst in hoppas jag att du kommer att fortsätta med det.

Du är bäst. Jag finns här för dig alltid. När du är glad, ledsen eller vad som helst. Varje sekund finns jag för dig. Det ska du veta. Inget kan få mig att försvinna från dig.

Jag älskar dig gumman! Du är värd all lycka man möjligen kan få och så fin som du är så är det bara en tidsfråga innan den hittar tillbaka till dig. Det fina är att den står där borta runt hörnet och funderar på hur den skall se ut när den hoppar fram och skrämmer dig.

Förutom det finns det kommentarer på bloggen, verkliga kramar, lyssnande öron, telefonsamtal, en extrasäng, mycket tv och mängder med te. Utan allt det skulle jag aldrig ha klarat mig ur sängen ens. Tack alla.

Och idag lyckades jag tänka på något annat i en hel timme. Jag sådde frön, tog på mig stövlar och lyfte upp Simba mot himlen. Djursholmstanten tog med mig på afropowerdans. När väl stretchningen satte igång fanns hon där i mitt huvud igen. Kanske borde jag träna ständigt, för resten av mitt liv?

Det går åt helvete för mig

Alla klockor, körer 
Alla himlens orglar skulle varit för oss 
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under 
Allt på en och samma gång 
Fanfanfan det skulle varit du

Tänkte skriva någon fantastisk koppling till Wall:e och den enda envist överlevande växten på jordens sargade döda yta men det blev inget bra

Vi ses ibland. Det gör man här. Stan är liten, alla bor på samma ställe. Vi har en lägenhet ihop.

När jag träffar henne känns det som om ingenting hänt. Jag lämnar henne med ett leende på läpparna, en skön känsla inombords. Jag blir avslappnad och tänker att det här ska nog gå bra.

Men jag måste få in i huvudet att det inte är vi. Att det inte kommer att vara vi något mer. Det är bara så jävla förbannat läskigt, hemskt och overkligt.

Så jag försöker. Jag försöker verkligen att få in det i min skalle, mitt hjärta och min själ. Men ständigt gror tanken på att det kommer att bli vi igen. När det värsta har lagt sig. Och det är den lilla tanken som håller mig vid liv, som gör att jag inte försvinner helt i det svarta hålet som hotar i ögonvrån.

Och jag vet hur dumt det är. Jag vet. Men...

God only knows what I'd be without you

Det här inlägget blir personligt och tungt. Vill du läsa är det bara att markera texten som gömmer sig mellan stjärnorna. Vill du inte läsa är det bara att låta bli.

*Min värld har rasat och rämnat. I fredags vändes allt jag tror på uppochner.

Mamma: Du ska veta att jag älskar dig, att du betyder allt för mig. Ni är fyra människor här i världen som betyder så mycket för mig och ni ligger alla på förstaplatsen av de viktigaste personerna i mitt liv.
Jag: Och jag har nyss förlorat en av mina sådana.

De var fem och nu är de fyra. Och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag gråter, har svårt att andas. Jag stirrar rakt ut i tomma intet. Tankarna snurrar. Jag har förlorat en så stor del av mig själv att jag inte ens vet var jag ska börja leta.

Hon kom in i mitt liv och tog mig med storm. Hon fick mig att vilja saker jag aldrig velat. Hon fick mig att drömma om barn, om en framtid. Hon fick mig att tro på Den Där kärleken. Jag tror jag skrämde henne. Men jag krävde inget löfte, ville bara att hon skulle vara med mig här och nu. Det var hon. Tills nu.

Jag försöker hitta vägar ut ur smärtan. Låta mig själv känna och gråta. Försöka lyssna på folk som säger att det blir bättre. Men hur hittar man vägen ut när den man älskar har lämnat en? Hur kan man tro på bättring när man fortfarande är nykär efter 10 månader och helt plötsligt bara landar med en sjuk jävla smäll?

Jag tänker att när det här har lagt sig kommer vi sakta hitta tillbaka till varandra, hon kommer finna gnistan på nytt och det kommer att vara vi två igen. Jag vet ju att sannorlikheten att det ska bli så är minimal. Hon kommer att inse att det val hon gjorde var rätt. Hur mycket jag än vill att hon ska inse motsatsen.

Ändå tänker jag på dem som det fungerade för, de som hittade tillbaka till varandra. Marshall och Lily, Rob och Laura, Allie och Noah... Men kanske händer bara sådant på film.

Fast jag, jag känner mig lite som i en film:*

...but it's not enough...

Självdisciplin vs Ställtid

Idag ska jag plugga. Ska bara tvätta lite också. Men idag ska jag plugga. Borde bara plocka undan lite också. Sen ska jag plugga. Ska bara sopa golvet lite också. Men efter det ska jag plugga. Borde bara diska lite också. Fast, det är ju Findus tur att diska. Fan.

"Det finns ingen ursäkt för att inte vara perfekt"

När man ska göra grupper i en klass kan man räkna på klasslistan eller be studenterna välja själva. Eller så låter man alla göra ett test för att se vem de är i en grupp för att sedan forma de bästa tänkbara konstellationerna.

Jag fick högst poäng på den så kallade Shapern vilket betyder att jag är utmanande, dynamisk och pådrivande. Jag har drivkraft och förmåga att övervinna hinder. Mina tillåtna svagheter är att jag kan uppfattas som provocerande, irriterad och dålig på att lyssna. Jag kan också såra känslor.

Med en ynka poäng mindre blev jag också en Completer. Jag är omsorgsfull, samvetsgrabb och upptäcker fel och saker som saknas. Dessutom håller jag leveranstider. Mina tillåtna svagheter är att jag kan oroa mig i onödan, jag är tveksam till att delegera arbete och jag kan vara alltför pedantisk.

Det visar sig också, på grund av mycket låga poäng, att jag inte är den mest okonservativa människan i världen och inte heller sjukt kreativ. Jag svävar inte bland molnen och förbiser inga praktiska detaljer. Jag är uppenbarligen inte heller så mogen och självsäker eller klargör mål. Samtidigt kan jag inte uppfattas som manipulativ.

Jag vet vad jag tycker. Vad säger du?

Platsbanken

Jag har varit i blåshålet Luleå och shoppat hela dagen idag. Fick med mig mat från Ica hem. Jag är kass på att shoppa och behöver en personal shopper genast.

Jag söker dig som har tålamod, övertalningsförmåga, små chokladbitar i fickorna och en känsla för vad som passar just mig. Publicera ditt cv som kommentar här på bloggen snarast.

Lön kan diskuteras men förslagsvis en kladdkaka eller kanske en middag.

Tanten med spenderarbyxorna

Jag gick för att hämta en värmande kopp te och fick mig en smärre kalldusch. Kanalchefen undrade vad jag ska göra som c-arbete och jag började berätta om mina dokumentärtankar. Bredvid står Dokumentärtanten som, när hon öppnar munnen, ställer luckan till en fors av bitterhet på vid gavel.

Det jag fick med mig från diskussionen var att radiojournalister inte är några berättare, folk vet inte vad en dokumentär är och för att göra en bra dokumentär krävs resurser som inte finns.

Jag spränger alla budgetar varje gång men så har vi gjort i 20 år och det fungerar jättebra. Mina chefer vet vad de får och då klagar de inte.

Jag vill inte sätta historierna och berättelserna åt sidan men kanske finns det en hint i det uttalandet till varför Svea Rikes Radio går på knäna ekonomiskt? Kanske är det kvinnor och män som Dokumentärtanten som gör att vi unga, engagerade och drivna journalister som brinner för att faktiskt berätta historier aldrig kommer att få möjligheten eftersom vi aldrig får tid. Istället harvar vi runt på vikariat och när vi väl fått in en stadig fot smälls dörren igen. LAS, Lagen om anställningsskydd? Snarare Lagen om anställningsstopp.

Du tror du vet så förbannat mycket

Här sitter jag sjuk i soffan när jag skulle ha jobbat. En veckas vikariat som antagligen bara snyts ut i det drastiskt sinande toapappret. För ett år sedan hade jag trott att jag skulle ha släpat mig till jobbet med 40 graders feber och magsjuka och arton brutna ben i kroppen. Sedan mötte verkligheten mig.

Jag hoppas att jag bara har en svacka och att jag bara inte riktigt hittat rätt jobb i drömbranschen. För annars ligger jag risigt till. Kan vara så att jag hittills investerat tre och ett halvt år av mitt liv på en utbildning som leder till ett jobb som visade sig vara, ja, not what I expected.

Jag sitter där i det mäktiga Radiohuset och undrar varför jag monotont vandrar ut och in ur en studio en hel sommar och babblar nyheter om Zimbabwe och FRA och visst lyssnar folk men vem fan bryr sig egentligen. Och sedan blir jag reporter och tänker att nu ska jag ändå få träffa folk och berätta deras historier men istället intervjuar jag trista gubbar i slips som medietränats ut i fingerspetsarna. Som sagt, vem fan bryr sig?

Jag är glad att jag ska plugga ett år till och få grotta ner mig i teori och uppsats och kanske, om livet går som jag vill, en dokumentär. Sedan får vi se hur det går. Jag kanske tar en paus från verkligheten och vuxenlivet och drar till Nya Zeeland och klipper får.

Tusen frågor

Skulle du kunna tänka dig att delta i en dokussåpa? Nej.
Vilken årstid tycker du bäst om? Våren, den inger hopp.
Brukar du sjunga i duschen? Nej, jag får jämt vatten i munnen.
Vilken sport tycker du är roligast att se på tv? Det är ganska trist att se sport på tv.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jag vet inte.
Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor? Resa, skänka, investera.
Vad är det bästa med julafton? Den stunden då allt känns fint.
Tänker du mycket på ditt utseende? Alldeles för mycket.
Vad får dig att slappna av? När jag får vara mig själv.
Tänker du ofta på sex? Vad är ofta?
Är du skyldig någon pengar? Jo, min bror. Och CSN.
Är du mörkrädd? Ibland.
Vilken färg är snyggast? Grönt.
Tycker du matte är svårt? Nej, det är kul. Fast jag minns inte så mycket.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Nej.
Vad skulle du helst vilja vinna i en tävling? En resa långt bort.
När går du upp ur sängen en typisk helgmorgon? När jag vaknat och har legat och tittat på en sovande ängel i några timmar.
På vem/vad avreagerar du oftast din ilska? Tyvärr den vackra ängeln.
Har du piercing? Nej.
Bråkar du och dina syskon ofta? Nej.
Läser du ofta böcker? Det går i perioder.
Vad föredrar du för sorts filmer? Det beror på humör men aldrig, och då menar jag aldrig, skräck.
Vad slösar du mest pengar på? Mat.
Vill du gifta dig? Jo, jag tror det.
Vill du ha barn? Det smyger sig på.
Vilka tv-program som går just nu har du fastnat för? Inga.
Vilka länder har du varit i? Sverige, Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien inklusive Nordirland, Frankrike, Spanien, Andorra och Mexico.
Vilka husdjur har du haft innan? Innan vad? Vi hade en katt, en kanin, fiskar och en hummer när jag var liten. Findus har haft en fisk och ett marsvin i vår gemensamma lägenhet. Nu har vi mest dammråttor.
Solar du ofta? På sommaren trivs jag i solen.
Är du bra på att laga mat? Jag tycker det är kul.
Var badar du helst? Havet på västkusten.
Vad dricker du för alkohol? Det mesta men inte så ofta.
Vad använder du för droger? Inga.
Vilka djur är du mest rädd för? Rädd? Det är lite obehagligt med insekter som är där de inte borde vara.
Vad tycker du om monarkin? Kunde inte bry mig mindre.
Vilka språk kan du? Svenska och engelska. Lite finska, franska och spanska.
Har du någon gång skadat dig allvarligt? Nej.
Vilken kändis är hetast? Ingen aning.
Gillar du att dansa? Ja.
Vad har du för klädstil? Allt från säckiga brallor och luvtröja till kort kjol och kofta.
Är du flygrädd? Nej, jag blir bara åksjuk.
Vad tycker du om rökförbudet på krogen? Bra.
Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten med citron i.
Vilken är din favoritglass? Choklad.
Tror du på ett liv efter döden? Jag har faktiskt ingen aning.
Vilket kaffe sörplar du helst? Inget. Jag är inte vuxen nog.
Vilket mobilmärke föredrar du? Jag har haft Sony Ericsson i evigheter och är nöjd.
Vill du gå ner i vikt? Nej. Upp.
Vad har du för personlighet? Glad, utåtriktad och vill gärna ha koll.
Har du varit deprimerad? Depression har visst var och varannan nu för tiden men ja, jag har mått skit i perioder.
Tycker du om sushi? Älskar.
Tror du på livslång kärlek? Ja, men man måste jobba hårt.
Vad äter du helst när du ser på film? Inget.
Lever dina föräldrar tillsammans? Ja. Efter nästan 30 långa år. Det är imponerande.
Skulle du vilja träna någon typ av kampsport? Nej.
Har du tandläkarskräck? Nej, men det är dyrt och trist.
Har du någon gång haft självmordstankar? -
Är du en morgon eller kvällsmänniska? Ingen aning. Trött mest hela tiden.
Vilken hårfärg har du naturellt? Blond.
Är du beroende av något? Människor jag tycker om.
Hur ofta motionerar du? Pinsamt sällan.

Materialistisk lycka

Igår spenderades lunchen i ett samtal med Findus där vi diskuterade det faktum att hon ville köpa en flakmoppe för 9000 riksdaler. Jag tyckte det var en dum idé. Den är dyr, på vintern är den mindre kul att köra och här är det vinter, ja, mest jämt och sedan har jag klarat mig utan transportmedel i två år. Då klarar vi två år till.

Findus var svårövertalad och ville sedan istället lägga pengarna på en Bubbla för 8000 dito. En Bubbla har bagaget fram och då kan man inte fälla säten och transportera saker tyckte jag och min envishet vann över hennes. Hon lyckades inte ens vända det gemensamma inköpet till ett lån.

På bussen hem ringer jag Bells och hon tycker jag är förnuftig och duktig och tänker så smart. Men då har jag kommit till den punkten att jag faktiskt önskar att jag var lite mer impulsiv och inte tänkte igenom varenda inköp så förbannat noga utan gick mer på känsla.

Så när Findus idag mötte mig med ett ansikte strålande av lycka blev jag glad för jag insåg att nu har hon handlat något vi verkligen inte behöver - som den där moppen.

Det var ingen moppe men väl ett sjukt snyggt, vitt och spejsigt Nintendo Wii. Ett tevespel som till och med jag - som berövades Nintendo åttabitars under uppväxten - kan uppskatta eftersom man faktiskt ska röra kontrollen hit och dit för att fixa spelen.

Därför är det synd att jag var helt slut och hungrig som en varg efter en alldeles för lång dag på jobbet för jag känner nu, i efterhand, när Findus vandrat bort till festandet i 79:an att jag inte var så entutiastisk som hon förtjänade.

Så för att kompensera för föregående inlägg och moppetjafs: Wii!

Huvudet på spiken

Jag har nyss spenderat 1300kr på ett busskort. Trist som tusan men det gjorde att jag genast valde att trösta mig själv med lite klädshopping. Logiskt som bara den.

Jag köpte vantar fastän det fortfarande är augusti men jag vet av erfarenhet att de vantarna jag gillar försvinner lagom till när det verkligen blir kallt så jag passade på. Ett gråblått långt linne och en lång svart kofta gjorde mig genast på bättre humör och busskortsutgiften var som bortblåst.

Findus dissade inköpen på löpande band Passa på att köpa helsvarta vantar i augusti - som om det inte skulle finnas sedan och Blått? Du passar ju inte i blått. Eller jag säger att du gör det och det verkar ju ha sjunkit in nu plus att hon sedan rynkade på näsan åt koftan och sa Jag tyckte inte den var fin men du är säkert fin i den älskling.

Då skrattade Ullis i soffan mittemot Ni är som ett gammalt gift par.

Kärleksbekymmer

Det är otroligt frustrerande när ens stora kärlek ska gå runt och vara bossig och mysitisk med svarta solglasögon och en illröd cape i typ tio dagar när allt man vill köra är att kyssa henne så hon fylls av sommarglada fjärilar och får ben av spaghetti.

I-landsproblem deluxe

Det var sommar när jag kom hem till Piteå men nu ösregnar det. Kurserna jag ska läsa går på samma modul vilket betyder att lektionerna är samtidigt. Därför ska jag jobba på att klona mig själv.

Dessutom kan jag inte få det trådlösa lilla internätet att funka och det gör mig galen, speciellt när internetsupporten svarar Vi får ingen utbildning på Mac så jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jävla PC-helvetes-idioter.

Ursäkta min franska men det kunde man tusan listat ut när informationen på pappret Ny Internetleverantör lovar att på baksidan finns all nödvändig dokumentation hur ni ska gå till väga gällande inställningar i er dator för nätverket.

Jag vänder på pappret och följande rubriker finns Inställningar i WinXP/2000 samt Inställningar i Vista. Jaha. Som tur är så är jag och till stor del Apple smarta nog så internet funkar finfint. Det är när den där lilla routern ska in som det börjar spöka. Underbart.

Men saker och ting brukar lösa sig i slutändan så jag håller hoppet uppe och stålar ikapp med Djursholmstanten som landade i Kappaland idag. Det är så himla skönt att vara hemma.

Semester

Jag flyr civilisationen. Hörs igen i mitten på augusti.

Cartwall goes riksradio

Nu roterar somrig elektropop med calypsokänsla och fruktiga drinkar i Sveriges Radio P3.

Frankie med Cartwall. Mycket lyssningsvärt.

Och jag, jag är mycket stolt och glad för det är mina fina vänner lätt värda.

Det bor ilska i mig

På måndag jobbar jag min sista dag. En sommar fylld med funderingar kring vad jag vill, vad jag kan, vad jag orkar. Etiska diskusioner om frossande i rättegångar. En ny inblick i världens konflikter. Men det som drabbat mig mest var när Europride drog igång. Hatbrott efter hatbrott och poliser som följer vanliga Svenssons hem i natten för att de är rädda för våld. Bara på grund av att de är kära. Sverige 2008 är ett land som kommit långt men som inte ens är nära tillräckligt långt.

Ska det idag behöva vara så att de positiva reaktionerna på kärlek går att räkna på en hand, medan de som sårar har blivit för många? Tycker inte du att man som kär och lycklig idag ska kunna ha den rättigheten att ens famlij möter en med respekt och kärlek? Att de som betyder mest också älskar en ovillkorligt.

Dessutom är de inte något val. Det är kärlek. Och när senast valde du vem du blev kär i?

Jag har då inte valt. Kärleken kom bara över mig. Som en jättevåg. Och ibland tappar man andan.

- Du är en klippa, sa chefen.

Imorse började jag 04.00 och det skulle kunna leda till ett gnälligt inlägg, men eftersom jag säkrat två veckors extra vikariat på päträ - eller peetree som man säger i hufvudstaden - innan skolan drar igång på allvar igen, så startade min tidiga after work bra.

Sen blev det efter sömn och lunch ett gäng underbara timmar på stranden. Du som känner mig vet att det inte finns mycket som får mig att må så bra som lugnet i solen med flera dopp, Sommar i P1 och en bra bok.

Jag låg och slumrade till lekande barn på en gungande brygga av springande fötter och tänkte en kort stund att jag redan från mina första steg fick veta man faktiskt inte ska springa på bryggan, men den uppmaningen kan jag lugnt spara till mina egna barn.

På lördag får jag åka båt och känna havsdoft. Det blir sommarkänsla trots att jag häckar på en nyhetsredaktion och jobbar på kontorsbrännan mest hela tiden.

Idag köade jag 20 minuter på banken för att kunna ta ut pengar.

Min blogg har blivit en helgrapport. Jag hinner liksom inte skriva under veckorna. Och när jag skulle hinna så ids jag inte. Sitta framför datorn dagarna i ändå och sen gå hem och göra samma sak? Nej tack.

Jag fortsätter min sponsring av SJ och spenderade helgen i Växjö. Jag var skittrött, seg och drack för mycket på lördagen så att jag var sjukt bakis hela söndagen. Dessutom tappade jag min plånbok med VISA-kort, körtkort, nyinköpt SL-kort och en hög andra, mindre nödvändiga plastditon. Klantigt. Och sjukt trist och dyrt att behöva fixa nytt av allt. Speciellt när jag inte befinner mig på min folkbokföringsadress och de jag bor hos har sin post eftersänd till sommarstugan på västkusten. Som laddat för problem.

Med andra ord var jag en mindre kul flickvän och sånt är alltid trist när man ses en helg var tredje vecka. Då måste man liksom vara på topp känns det som. Som tur är så är Findus det finaste som finns på denna jord och står ut med en utslagen Sisy och finner värdet i att kramas och bara vara.

Den här veckan kretsar min vardag runt Eklund-rättegång, stundande Europride och en förhoppning om sommarsol så att jag inte får D-vitaminbrist och deppar ihop totalt i det kommande vintermörkret.

3 veckor kvar

Förbannad huvudvärk tvingade mig att stanna hemma från jobbet men sedan fick jag medicin som heter duga.

En helg hos föräldrarna med pappa-mat och mamma-massage. Sol, mycket sömn och en riktigt bra kväll i Eskilstuna med Håkan och Kent som sällskap. Söndagslunch i idylliska Stocksund och sedan middag med Cc och barnen. Jag gillar att vara själv med henne, trots 19 års ålderskillnad är vi mer som kompisar än faster och syskonbarn.

Kanske blir det en solig vecka i huvudstaden. Det skulle jag gilla. Då ska jag utnyttja trädgården som ingår i det rum jag lånar under sommaren.

Och fem dagar går fort. Det har jag bestämt. För på fredag ska jag hångla. Det ni.

På tal om det så sjöng Jocke Utan dina andetag. Då hade jag velat ha henne där. I mina armar. Och Håkan drog av både Nu kan du få mig så lätt och Kom igen Lena. Den sista är kanske svår att koppla men ibland ger underliga låtar underbara minnen.

Det här med att börja jobba klockan 04.00 asså. Inte okej.

Helgrapport

Sommar i Stockholm betyder busstrejk och 25 minuters promenad från tåget till jobbet. Det betyder också att stockholmarna liksom lugnar ner sig, struntar i att springa eftersom det inte finns någon buss att missa och istället går lugnt i solljuset till jobbet. Staden blev liksom lite lugnare och lite tystare de dagar bussarna stod stilla.

Sommar i Stockholm betyder också en spontan bilresa till Göteborg med brodern för att impulsträffa Barnsdomsvännen och äta pizza på lokala haket i Ljungskile och sen promenera längs viken och bli alldeles mjuk och varm i själen och hjärtat av hur vackert det är. Jag såg det aldrig när jag bodde där. Och nu vill jag bara ta med Findus i en gammal bil och visa henne min barndoms vikar och ängar.

Jag hängde även en hel dag i Slottskogen i strålande sol med min IR-vän. Vi pratade om kärlek och karriär och barn och livet i stort. Vi fick besök av en liten flicka som drack av vårt vatten och åt av vår frukt och satt i knät och bara strålade. Sedan inhandlade jag picknick och mötte syrran på jobbet och så begav vi oss tillbaka till Slottskogen där vi spenderade kvällen bredvid en möhippa och jag kände att vi faktiskt pratade med varandra. På riktigt. Det var längesen sist.

Sedan var det söndag och bror och jag skulle lämna ett släp i Halmstad, fick med oss två liftare som skulle lifta sig ner till Marocko, de grämde sig nog över att deras start på resan gick i 80 km i timmen och inte längre än till Halmstad. Men de kom ju en bit i alla fall.

8 timmar senare var vi tillbaka i Stockholm och efter middag med Parisfamiljen huserade jag mig i mitt nya boende. På jobbet ösregnade det, men det rådde ökentorka på nyhetsfronten och alla var trötta och sega. Imorgon ringer klockan 03.00 och jag hinner riva av 10 nyhetssändningar lagom till hemgång klockan 10.00.

Så nu är det hög tid att sova.

Svensk gitarrkille får sätta ord på helgen

Anywhere is paradise when you're with the one you love

Jag lämnade huvudstaden och jobbet för en helg i Blekinge. Vi åt tacos och förundrades (eller snarare chockades) över att barn idag kan ha en otroligt snedvriden världsbild och att den med största sannorlikhet kommer från deras tunnelseende föräldrar. Vi grillade med ett gäng nysvenskar, blattar, invandrare och vad mer de nu kallade sig själva under kvällen. Jag insåg att jag nog inte pratat med folk som fortfarande är nya på det svenska språket sedan gymnasiet. Inte en hel kväll liksom. Är min värld så mellanmjölkssvensk? Antagligen.

Vi läste högt ur sommarens skräckroman, tittade på film och låg tätt, tätt, tätt bredvid varandra och bara njöt. Sedan konstaterade vi att vi är världssämst på distansförhållande.

Anywhere is a place that's nice when you're with the one you dream of

När taxin kom och plockade upp mig sa chauffören Ja, så nu lämnar du paradiset samtidigt som han tittade ut över havet och ett grönskande Blekinge.
Ja, svarade jag och såg Findus stänga dörren till sommarstugan.

Anywhere is paradise when you're with a love that's true

Man får faktiskt vara lite bitter fastän man jobbar på Svea Rikes Radio

Idag strålar solen, det är varmt och gött. Perfekt läge för häng vid en grill hela kvällen.

Men icket! För när jag har fixat middag, ätit, duschat och packat för helgens resa är det dags för sängen. Klockan ringer ju 03.00 imorgon bitti. Eller inatt om man hellre är lagd åt det hållet. Eller ikväll för den delen.

Så drick ni era öl i sommarkvällen. Gör det. Tänk inte på mig.

Tioårsjubileum

Det ringde precis en tjej och påminde mig överdrivet hurtigt om att i år är det minsann 10 år sedan jag gick ut högstadiet på Västerskolan i Uddevalla. Hon raggade någon som kunde vara kontaktperson åt klassen och peppa resten av gänget att gå på fest. 11 oktober ska vi visst fira tioårsjubileum. På Harrys. I Uddevalla.

Jag vet inte vad som var mest skrämmande. Det, eller att hon som ringde har bott i samma trappuppgång som jag bor i Piteå nu.

Bollen är rund

I och med att jag nu, sedan 20.00, har legat i sängen för att jag startar min arbetsdag 04.00 imorgon bitti så kan jag konstatera att jag inte kommer att ha sett en enda av Sveriges gruppspelsmatcher i EM. Bara det är en anledning för dem att vinna idag.

Allas vår Feffe Reinfeldt tippar förresten seger med ett mål ikväll. Statsministern borde väl ändå veta. Eller?

Sommarens låt

Min kära vän Musiknörden aka Bells vet allt om allt som är viktigt i livet. Det vill säga musik. Hon babblar mest hela tiden om nya låtar och sommarhitar och årets genombrott och gud vet vad det är. Ännu mer nu när hon är på P3 och får hålla på med nörderiet 9-5.

Jag lyssnar på musik jag blir glad av. Som Vincent Vicious Vi lämnar allt. Det här är sommarens låt. Trots att den är gammal. Trots att det inte finns en dyr video ens på youtube. Men du lär dansa. Även om du sitter ner.

I left my heart in Småland

Jag har haft semester. På riktigt. Har inte kollat mailen, Facebook eller andra grejer sedan 5 juni. Jag har knappt ens rört mobilen.

Istället har jag legat på stranden, badat, staplat ved och stått med armarna rakt ut från kroppen i motvind. Titanic-style. Tills jag nästan tappade andan.

Jag har gått på studentfirande, ätit grillat och läst skräckroman högt tills Findus svarat på frågan Sover du? med Nä...fast jag lyssnar inte längre.

Jag har ätit glass, bakat lyckade och mindre lyckade kakor. Tittat på film och spelat Plump och Memory och Kasta Gris. Jag har åkt en hysterisk biltur genom den småländska dimman med en äkta Lammhults-raggare till musik av Roxette och UB40. Jag har suttit på en stentrappa i centrala Växjö och druckit Asti Martini direkt ur flaskan.

Men mest av allt har jag legat med hennes huvud på mitt bröst. Min näsa i hennes hår. Hennes andetag mot min hud.

and nothing else matters

Mitt hjärta i din hand

Vi är nog det värsta paret någonsin. Säkerligen är det många som suckar när vi mest hela tiden har ögon för varandra. Säkerligen undrar många om vi inte tröttnar på varandra snart. Säkerligen är det många som slutar lyssna så fort vi nämner varandras namn. Säkerligen. Men det skiter jag blanka tusan i.

Hon åkte för tre dagar sedan. Jag kliver av tåget och rakt in i hennes famn om två. Ändå kan jag inte sluta tänka på henne en endaste sekund. Jag saknar henne till bristningsgränsen och när hon säger Jag saknar din hand på andra sidan luren flödar tårarna och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Smärtstillande, vin och mygg

Med rosévin och chips med vitlöksdip firade vi att livet har en fortsättning även efter Piteå. Vi diskuterade gränslös tappa-andan-kärlek och risken för klamydia medan myggen svärmade runt oss som jetplan. Hela jag är visst desstom förbluffande lik en landningsbana.

Tre av dagens timmar har jag för övrigt spenderat i fosterställning knaprandes smärtstillande och förbannat Gud och Moder Jord och evolutionen och allt som bara går. Jag grät sammanlagt minst en av timmarna och min tillfälliga barnlängtan är som bortblåst eftersom mensvärk visst bara ska vara en förberedelse för ännu värre smärtor vid förlossningen. Findus måste ha trott att något allvarligt hade hänt eftersom hon hade mängder med missade samtal på mobilen men jag trodde på allvar att jag skulle dö. Jag gjorde inte det. Tack vare fler smärtstillande än rekommenderat. Det måste vara en man som har skrivit bipacksedeln.