Reporter på riktigt

I morse kom kanalchefen och frågade vad jag hade för planer för dagen. Sedan undrade hon om jag kunde skippa dem för att hoppa in som vikarie på nyheterna. Full lön. Riktig reporter. Inget praktikantjafs här inte. Självklart.

Jag gjorde ju precis samma sak som jag gör annars när jag är på nyheterna. Men det kändes ju mycket bättre. For real liksom.

...

Vakna, hitta en väg som leder hem
finn din värld bland molnen
Jag saknar en känsla
hud mot hud
Ditt ansikte
näsan mot min
Två ögon som suger inåt
Blinkar, ler
Där hittar jag hemma

Tankar

Igår var det en tant på bussen hem vid 17.00 som drack rödvin ur en blå kaffemugg. Hon smusslade med flaskan i väskan och jag tänkte att hon inte kan leva det roligaste livet just nu.

Idag fick Gröna Tjejen tillsvidareanställning på jobbet och jag tänkte att nog finns det hopp i branschen där folk lever på projektanställningar och vikariat i fem-tio år innan de tröttnar på att inte veta om de har jobb nästa månad.

Idag vaknade jag med världens huvudvärk och halsont men jag tänkte att jag inte vill missa en dag på radion och det resulterade i mössa på hela dagen och mängder med te och väldigt lite effektivitet.

Nu tänkte jag pallra mig ut i köket och hjälpa syrran med maten. Varje dag möts jag av frågan Vad ska vi äta till middag? när jag kommer hem och då tänker jag att det hade varit trevligt med ett Hur har dagen varit?. Men sedan kommer jag på att hon jämt gör matlådor åt mig och pysslar och grejar. Och då tänker jag att hon är finast att bo med.

Långt ner i Småland

Jag kan finna någon sorts njutning i att sitta på ett tåg genom ett nattsvart Sverige med musik i lurarna och en bok som sällskap. Jag kan finna någon sorts njutning i att skapa min egen värld på ett smockfullt tåg där jag är en av få lyckliga med bokad sittplats. Någonstans kändes det lite som en film.

Som i en film var det också när jag vandrat av och an på Växjö station i säkert en evighetslång kvart innan jag gav upp, satte mig på en bänk för att sekunden senare få gripa tag i det sötaste jorden skådat och bara stå mitt i vägen för alla stressade resenärer och kyssa hennes mjuka läppar. Det var som om tiden stannat just för oss och världen runt omkring rusade fram.

Jag har fått nya vänner. Nya erfarenheter. Träffat gamla vänner.
Jag har lärt mig nya saker. Ältat gamla. Och börjar ana resultat.

Jag har druckit folle. Frossat i mat och dansat i stroboskopljus.

Men mest av allt har jag stått med armarna runt Henne, sett djupt i hennes ögon och försökt stanna tiden. När hon tittar på mig tappar jag andan. När hon skrattar går en våg av värme genom mig. När hon tar min hand önskar jag mig inget mer.

Efter två och en halv veckas praktik

Nyss hade jag möte med nyhetschefen om min tid hittills på praktiken. Idel lovord.

Nyhetschefen: Hur lång tid har du kvar på din utbildning?
Jag: Ett och ett halvt år.
Nyhetschefen: Men vad mer kan du lära dig?!

---

Nyhetschefen: Sen är det ju sommaren. Skulle du kunna tänka dig att jobba här?
Jag : Ja... (Men hallå, det är klart jag vill!)
Nyhetschefen: Då ska jag säga till chefen att jag tycker att hon ska överväga det.
Jag: Jag tycker också att hon ska överväga det.
Nyhetschefen: Nä, men asså jag vill ju ha dig här. Vi säger så. Du är här i sommar. Några beslut måste ju jag få ta också.

Porrigt i P4

Idag har jag snackat sex i Svea Rikes Radio. Jag lär aldrig kunna göra nyheter mer. Men jag fick fett med beröm från mina kolleger. Då växte jag en decimeter. Minst. Lyssna här om ni vill höra mästerverket. 15.30-16.00 hörs jag.

Imorgon är jag i Växjö.
Imorgon pussar jag på Penntrollet.
Imorgon är lyckligaste dagen på länge.

Konsten att stjäla en lista

Sverige är i EM. Det bevittnades tillsammans med Obbe. Innan dess diskuterade vi allt mellan himmel och jord över en öl och en massa onyttig mat. Jag blev sådär mätt som bara jag kan och stod sedan och drack ännu en öl med en mage som liknade status sjätte månaden. Så blir det när man är liten och smal och smäller i sig en pizza och hälften av Obbes pommes.

Eremo gillar listor. Jag snor för att jag är tråkig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag gick i nian, repade luciatåg och drömde om en framtid som skrivande journalist. Fotbollen var mitt liv.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Jag hade precis insett att fastän radio är det roligaste i världen så måste jag inte ge mig in i allt till 170%. Jag läste favoritkursen nr 1, Dator- och ljudteknik och hatkursen nr 1, Omvärldsorientering. Jag hade äntligen lämnat Göteborg bakom mig.

3) FEM SNASK DU GILLAR:
Popcorn, sourcream & onionchips, kladdkaka, choklad med hela nötter, glass

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Jag lär mig texten till de flesta låtar i ett nafs

5) VAD SKULLE DU GÖRA OM DU VAR MILJONÄR:
Köpa boende, resa, volontärarbeta

6) TRE DÅLIGA VANOR:
Jag lägger mig alltid för sent, jag har kort stubin vid hunger och jag är bäst på att göra saker i sista sekund

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Hålla handen, äta avocado, läsa, sjunga, sända radio

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA.
Foppatofflor, byxor med jättehög midja, cykelbyxor, stringtrosor, midjeväska

9) FYRA FAVORITSAKER:
Säng, Mac, Ipod, Skype

10) FEM PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:
Utmaningen?

En helt vanlig tisdag

Idag sände vi från Kulturhuset. I löpet kollapsade en av gästerna. Fröken Mittemot hojtade Ring! och jag tryckte in 112 på mobilen för första gången någonsin. Liv och rörelse och oro och uppståndelse blev det men tillslut vaknade gubben till liv och som tur var fanns en sjuksköterska i publiken. När ambulansen kom hade gubben kvicknat till ordentligt och han vägrade följa med. What to do? Envis som synden. Sedan reste han sig upp och gick ut för att röka pipa.
Ironin ligger i temat på sändningen. Nära dödenupplevelser.

Mangan och jag har samma humor

Om man går förbi tomaterna i grönsaksdisken blir de passerade då?

Kvalitetsanalys

Livskvalité är att promenera runt i Göteborgs centrum med en kopp take-away-te i vänsterhanden i en och en halv timme och prata om C-uppstaser, utbildningar, Matte C, överväldigande kärlek och jobb.

Livskvalité är att möla sushi, julmust och lösgodis framför tv:n med brorsan.

Livskvalité är att dricka vin och äta tacos med glada tjejer en fredagskväll.

Livskvalité är att prata om myggor, flaggstänger och känslor med det sötaste världen skådat över Skype en seg söndagsförmiddag.

Ikväll blir det middag med Mangan. Vi ägde på gymnasiet och ikväll ska vi ta igen det senaste året eller nåt. Uppdatering 2.0. Det är också livskvalité.

Fredagskväll

På Facebook kan man göra ett test hur gammal man är. Penntrollet blev 6 år. Det blev jag också. Ergo, vår mentala ålder är densamma = perfect match. Syrran gav sig an testet och blev 55... Det fina är att hon blir besviken men sedan säger Nu ska jag dricka ett glas vin och sedan ska jag sova. Fan, jag är ju 55...

På tal om ålder så kan man läsa i Punkt SE att lammkött kan vara den nya grejen. Jag håller med.

Jag skulle äta tacos, dricka lite vin och sedan krypa ner med Six Feet Under. Nu sitter jag med rött läppstift och fjärde vinglaset i handen och snart väntar krogen med Reffe och Buffy. Brorsan är på sitt otrevligaste humör och han ber mig hälsa att han i största allmänhet inte är särskilt trevlig. Det som är fint är att han oftast har otroligt fel.

På jobbet finns Fransyskan och Sjukamparn. De är fina. Vi ska starta en klubb för randiga tröjor på Facebook. Eller inte. Sjukamparn sa idag att det är himla gött att jag har praktik på Sjuan. Att jag inte känns som en praktikant. Men jag är ju ganska kass på att vara praktikant faktiskt. Det är nog bra.

Innan dess tackade han mig för gårdagen och jag med mitt korta minne och varför-tänka-innan-man-pratar-inställning säger Var jag full igår?! Han syftade på att vi skötte webben ihop. Jag borde få bättre tur när jag tänker.

En egen värld

Här sitter jag på golvet i syrrans vardagsrum med min vita Mac framför mig. I mina nördlurar spelar Maia Hirasawa. I soffan sitter Reffe och syrran och tittar på Grey's. Jag skapar min egna värld här. Mitt i liksom. Skickar kärlek via messenger. Sluter ögonen och lyssnar på stråkarna.

Jag har ingen dörr att stänga om mig. Då fungerar mitt mentala rum fint.

Heavy stuff

Tänk dig att lycklig berätta om hur kär du är till någon du tycker om. Tänka att den istället för att reagera med glädje visar avsky, ilska eller vänder dig ryggen. Det händer oftare än du tror. I Sverige som ska vara världens mest jämställda land respekteras fortfarande inte alla människor för dem de är. För att de älskar fel person. Eller rättare sagt fel kön. Nämligen samma kön som de själva.

Fransyskan gör ett projekt och har intervjuat en tjej från en håla i Sjuhäradsområdet. Tjejen är 24 år och berättar sin mardrömshistoria om att komma ut. Fransyskan är lyckligt lottad. Hennes steg ut ur garderoben gick smärtfritt. Däremot har hon en killkompis som har varit tvungen att fly landet eftersom hans bror hotar att mörda honom. För att han blir kär i män istället för kvinnor. För mig gick det som för Fransyskan. Säkert fanns det ilska och rädlsa bland mina nära och kära men den togs inte ut på mig. Visst fick jag frågor men jag möttes med respekt.

Det skryts om att vi i Sverige är så fantastiska, så framåt och så himla fördomsfria. Den nära verkligheten visar något annat. Visst är vi lyckligt lottade jämfört med andra länder men jag ser ingen vits att jämföra sig med något som inte är perfekt. Inte när det gäller något sådant här.

Om någon i din närhet tar modet till sig och berättar för dig att han eller hon har en annan läggning än heterosexuell borde du tänka efter en stund. Är din omedelbara reaktion någon du själv inte skulle vilja möta borde du svälja orden, fundera ett tag och återvända när ilskan lagt sig.

För inte vill du veta att din bror, dotter eller pappa sitter rödgråten med svullet ansikte och ifrågasätter sitt mod att berätta. Inte vill du att den du älskar ska känna sig orespekterad och mindre värd.

Den perfekta världen är självklart en värld där uttrycket komma ut har slopats för längesedan.

Men orka

Jag är så himla trist nu för tiden. Jag bara saknar och skype:ar och saknar och sms:ar och saknar. Sedan besöker jag ännu en presskonferens i obygden, kör långa sträckor med V40:n och klipper ihop det trevliga mötet till en och tjugo. Sedan stöter jag på en man i shorts i entrén och funderar ett tag eftersom det snöar ute. Sedan minns jag att BWO skulle komma på besök. Till och med Radio Sjuhärad tar emot kändisar ibland. Sedan tar jag bussen hem och så lagar jag mat och slår på datorn och hoppas att hon är online och så är hon inte det och så läser jag bloggar och snurrar runt på Facebook. Efter det längtar jag lite och saknar en massa och längtar ännu mer och sedan saknar jag lite till och så tänker jag på hennes leende och så blir jag alldeles varm inombords och sitter och ler för mig själv.

Sedan bloggar jag om eländet som är ett fint elände för mig men trist för alla andra. Fast det struntar jag högaktningsfullt i.

Recept mot saknad?

Ett avsnitt Six Feet Under
En och en halv timmes Skype
En långfrukost med syster och Reffe
Lagom mängd strålande solljus
En ny jättegrön tröja
En ny vintermysig polotröja
En stor bit mangocheesecake
Söndagsmiddag med syskon och Reffe
Krydda med ett antal sms efter behag




Funkar halvers

Motorväg, Lantz och Tjejen med stort T

Idag har jag tvärnitat på motorvägen två gånger. Först för att en uppenbarligen blind eller i alla fall ouppmärksam kvinna tänkte svänga ut i omkörningsfilen där jag låg. Sedan för att Swebuschauffören hade bråttom i snöovädret och bara skulle om alla bilar. Det är svårt att se något när hela bilen dränks i en svallvåg av snömodd och slask.

Annars är det ganska schysst att jobba på en radiostation som har ett så stort täckningsområde. Jag och V40:n är bästa vänner när jag får sitta och garva hur högt jag vill till Lantz i P4. Och det är ingen som klagar när jag skrålar högt som tusan till Oh Laura's It ain't enough. Jag hade glömt bort hur mycket jag tycker om att köra bil och speciellt ensam. Ska nog ta på mig intervjuerna ute på obygden från och med nu.

Något annat som sköljde över mig som en våg är kärleken. Plötsligt är hela mitt hjärta fullt av ett lilahårigt penntroll med världens vackraste leende. Bara tanken på henne får mig att le och bli alldeles varm inombords. Jag längtar och saknar så att det gör ont och önskar att hon fanns här bredvid mig i soffan just nu. Då skulle jag hålla om henne och titta in i hennes fina ögon och bara njuta. Jag är helt enkelt sådär löjligt, sliskigt förälskad som alla trötta singlar och uttråkade par bara spyr på. Och det gör mig lyckligast i världen.

Om 28 dagar är hon här. Tills dess: skypeaddict.

Nu brinner det i knutarna serru

Ibland får jag plötsliga infall och skriver helt ologiska rubriker. Say no more.

Idag har jag hörts på P4. I Sjuhärad. Det ni. Julgran på torget och satsning på göteborgsbesökare till djurparken. Känns som om de kommer att bli bra det här.

Mitt liv består annars av bussresor och Skype. Inte mycket mer än det. Jo lite fina middagar med valfritt syskon och häng i soffan.

Intresseklubben antecknar säger jag och tipsar till sist i denna världsomvälvande skrivelse om GP som har klockrena recensenter.

Drömma kan man alltid

I natt drömde jag om den där mannen som jag aldrig vill träffa igen. Han kunde inte fatta att det han gjort var fel och att jag mått skitdåligt över det. Som alltid i de där drömmarna stod han bara där och var nonchalant och jävlig. Någon gång skulle jag vilja drömma att jag utplånade honom från jordens yta. Det hade känts bra.

Det som är fint är att jag har så mycket annat bra att tänka på. Eller mycket och mycket. Det är ju bara en person men attans vad hon är bra. Ska nog kolla med Feffe eller Knugen om vi kan rensa bort lite onödig landyta i Sverige och liksom pussla ihop Norrbotten med Västra Götaland. Hade varit finfint det.

"Fan, det var nåt mer...bilen, barnvagnen och...Nä."

Gubbe runt 55 pekar på syrrans grillade kyckling som står bredvid kassarna som hon håller på att packa på ICA: - Glöm inte den där du.
Syrran: - Närå, men tack för att du påminde mig.
Gubbe: - Ja, det är lätt att glömma saker, folk glömmer ju sina barn också.
Syrran: - Eh, ja... fast det är ju lite värre.
Gubbe: - Jo, det är däför man alltid påminner serru, när man ser nåt.

Götlaborg

Överraskningshämtning på Landvetter. Fin söndagsmiddag och vin. Bäddad säng och egen garderob. Syskonen är bara så himla fina.

Banana Pancakes

Klockan är tjugo över ett och helst av allt vill jag diska och dammsuga men trots att det är lördag tror jag inte grannarna blir så glada. Får ta det imorgon förmiddag innan jag knatar till flygtaxin.

Mitt liv fick plats i en röd resväska på hjul. Då kan den kloke undra varför tusan jag har så mycket kläder kvar i garderoben. Ingen vet. Kanske borde rensa bland plaggen en vacker dag. Projekt vår 2008 får det bli.

Bells och jag har lyckats klämma ihop våra traditioner på en dag. Både långfrukost och middag. En hård, lång kram senare och så ses vi inte på länge. Om jag har tur så kan hon ta sig till Götet på min 25-årsdag. Om jag har otur ser jag henne inte förrän januari nästa år.

Jag går runt på Ankars. Olika mål, olika ärenden. Vandrar runt i lägenheten och sorterar och packar och städar. Hittar anteckningar och uppgifter från våren 2007. Den människan vill jag aldrig träffa igen. Uppgiften var tung då men nu ler jag. Vi hade allt en fin vår här i Piteå.

Klassen sprids över Sverige och jag blir sentimental och fundersam och nog saknar jag stressen och pressen och ångesten på Redaktionen redan nu.

Och så var det det där Penntrollet.

It's a beautiful life

Den senaste tiden har yttre krafter försökt åsamka mig åldersnoja. Det går sådär. Visst är det lite intressant att kläcka kommentarer som När Håkan Hellström var på turné 2001 såg jag honom på Hultsfred veckan efter jag hade tagit studenten. Det året började du högstadiet va?!, men åldersnoja skapar det inte.

Däremot får jag nostalgikänsla i hela kroppen när Eremo länkar till fina videos på Youtube. Jag är ju inte den som är den så här kommer mitt bidrag.



Vilken grym musik det gjordes på nittiotalet asså. Helt fantastiskt.

Cartwall

Mina kompisar är bäst.

Den lurar runt hörnet

Separationsångesten kryper sig på. Drygt två månader ska jag vara borta från Piteå. Det är ju inte bara den söta lilla staden jag kommer sakna. Jag kommer sakna de långa dagarna på redaktionen och de hysteriska diskussionerna efter alldeles för långa pass av redigering.

Jag kommer sakna kvällarna framför tv:n i 81:an, middagarna och tedrickandet. Jag kommer sakna festerna, vinkvällarna och dansen på Kåren. Jag kommer sakna den sporadiska vardagsölen på Kalles.

Jag kommer sakna lägenheten och trummisgrannen och den outtalade gemenskapen i 83:an. Jag kommer sakna en massa fina människor som Tezsa, Långe grannen, Grabbarna Grus, Jennijal, Bolle och klassisarna i största allmänhet. Och Miffot kommer jag att sakna. Fastän vi inte setts så mycket det senaste. Penntrollet kommer självklart på listan, vem ska nu få mig att skratta åt ingenting? Och Bells, söta, finaste, bästaste Bells.

Jag kommer till och med sakna Teknikern och Militären. Och Roland såklart. Pappa Roland.

Som tur är kommer Mattan att befinna sig med mig i Göteborg.