Räkningarna är i alla fall betalda

Att blogga utan inspiration är lite som att försöka ta sig fram på en cykel utan hjul. Eller nåt. Typ. Änna. Liksom. Jag har sånglektioner där läraren ber mig att sjunga som om jag "skär i sirap" och sedan hojtar "Mer blått!" när jag tar mig an Sarah McLachlans Angel. Jag får trycka ihop ansiktet ungefär som när man var liten och lekte "Busschaufförn, busschaufförn, öppna dörren!" och sjunga "va, va, va, va, va". Sedan går jag på grupphandledning för att få världens största egoboost då jag tydligen är grym på att reflektera och ge konstruktiv kritik samt skriva uppsats. När jag får en stund över knåpar jag ansökningar till Svea Rikes Radio om vikariat fastän jag har jobbet som handen i handsken för "hade det inte varit kul att hänga på P3 i sommar?". Då vränger jag och kränger på orden för att hitta förbi klyschorna men sitter oftast ändå där och tittar på ett CV som säger att jag är bra på att ta initiativ men också ser vikten i att samarbeta. Har jag en dålig dag lurar till och med alla de där bollarna jag kan hålla i luften samtidigt runt hörnet.

Fika, Juno och VAB

Det blev en tripp till blåshålet Luleå med fika med fina vänner.
Det blev en promme till köldhålan Piteå för en varm stund i biomörkret. Underbar film, underbara skådisar, underbart soundtrack, underbart sällskap. 100% av våra biobesök slutar med lyckliga tårar som gör att vi sitter kvar tills eftertexterna för länge sedan slutat rulla.
Det blev take away och taxi till sjuklingen Fia. Matfrossa och melodifestival och kass film med en söt liten tjej som somnade på mitt bröst.

I kiss you on the brain in the shadow of a train
I kiss you all starry eyed, my body's swinging from side to side
I don't see what anyone can see, in anyone else
But you

Konst och vetenskap

Föreläsaren: Hör ni mig där bak?
Elev långt bak: Lite.
Föreläsaren: VA?!
Eleven: NÄSTAN.
Föreläsaren: Ja, man får ju vara glad för det lilla.

Föreläsaren påminde lite om Kungen när han pratade och han droppade sköna kommentarer titt som tätt. Som Bells och jag tolkade fritt. Ni som känner mig vet precis hur jag tolkade dem. Bells är av samma skrot och korn.

Föreläsaren: Går det bara på rutin så går det egentligen inte alls.

Tänk

Tänk om man kunde få somna med armen runt någon och andas in doften från hennes hår. Tänk om man kunde få vakna, slå upp ögonen och titta rakt in i hennes två glittrande gråblå. Tänk om man kunde få ett kort med kärleksfulla ord i brevlådan. Tänk om man kunde få en puss i förbifarten mellan inspelningar. Tänk om man kunde få sitta i sin lägenhet och veta att hon finns där, bara en bit bort. Tänk om man kunde få spendera långa kvällar i soffan med samtal om livet, framtiden, drömmar och mål. Tänk om man fick spontana kärleksförklaringar via sms titt som tätt. Tänk om man kunde få dela tankar, funderingar och galna historier. Tänk om man kunde sätta på Jackson Five på högsta volym och dansa och sjunga med henne. Tänk om man kunde få titta på tv och känna hennes huvud bli allt tyngre i ens knä ju djupare hon faller in i drömmarnas värld. Tänk om man kunde få hålla hennes hand och känna sig hemma. Tänk om man kunde få skratta ikapp med henne, innerligt och hjärtligt. Tänk om man kunde få titta på henne på avstånd och känna djupt ner i magen att det här är på riktigt. Tänk om man kunde få luta nästippen mot hennes och säga att man älskar henne till månen och tillbaka.

Tänk om "om" fanns.
Tänk för att det gör det.

Disciplintorka

Vad är grejen med att man har mycket att göra men ändå sitter hela morgonen och läser bloggar?

man = jag

Torkelitork

Jag firar 300 inlägg (om det nu är värt att fira) och konstaterar att min bloggtorka fortfarande är i full blom. Jag har fullt med inspiration men tråkigt värre blir det när det hamnar på pränt. Någon dag när jag får känslan tillbaka blir det Berra och Sippi, Tredje Avenyn och Bells ofullständiga meningar för hela slanten. Tills dess stjäl jag ohämmat från Tjuvlyssnat.

Öppningsdag på nytt IKEA-varuhus i Ryssland

Ingvar Kamprad står vid en av utgångskassorna och hjälper kunder att packa varor. En mamma och en liten pojke står i kassakön och pratar (på ryska).
Mamman: Ser du den gamla mannen som står där och packar ner kundernas varor?
Pojken: Ja?!
Mamman: Om du inte är duktig i skolan och sköter dina läxor så kommer du också sluta som den där mannen…med ett dåligt betalt jobb!

Crazy ass Saturday

På fyllan gör man dumma saker man ångrar och dumma saker man inte ångrar. Igår blev det extra mycket av båda. Jag fick en gnutta bakfylleångest vid halv tolv-snåret i förmiddags men den blåste Findus bort så fint så.

Efter en galen förfest med schlager och fula foton och filmande och dumheter och Bells-Bells-du-måste-fota-att-jag-har-tömt-vinflaskan begav vi oss till kåren. Där var det Studiomusikerturnéavslutning med fina bitar av Elton John. Familjer på plats och stillsam publik. Det rådde Fememily och jag bot på direkt. Skrålandes och dansandes och kramandes. Underbart pinsamt men otroligt roligt.

Jag sa några mindre väl valda men sanna ord och gjorde Bells arg som ett bi men det var inget som lite sömn och snack kunde råda bot på.

Jag var sjukt full. Jag hade sjukt roligt. Och Piteå är sjukt fint. Mest människorna.
Och envisheten går som en löpeld över Ankars. What to do, what to do? Det grer sig som jag brukar säga.

Nu vankas semlor för Findus har fått hit sina päron. Det är fint det.

Bussen mot Öjebyn, Piteå

Två jeanskillar ~18 sitter längst bak i bussen och pratar förtroligt.
Kille 1: Men du, är det inte dags att vi flyttar ihop?
Kille 2: Va? Nej! Fan! Det kan vi väl inte göra? … Varför det?
Kille 1: Jag tror fan jag älskar dig.
Det blir tyst en liten stund.
Kille 2 (försiktigt): Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Nu tog du mig på sängen.
Kille 1 (litet finurligt): Favorit i repris från inatt då?

Äpple Alt Esc

Det ska tvättas och städas och betalas räkningar och lagas mat. Det ska utbildas och drömmas och klättras på karriärsstegen. Det ska klagas och gnällas på väder och vind och energi ska läggas på att undra vad som hände med landet när Christer Sjögren gick vidare i Melodifestivalen. Det ställs krav och det finns måsten och borden. Ansvar ska tas och lat får man minsann inte vara.

Men vad händer när man glömmer bort sig själv? Vad händer när maskineriet som ska driva allt framåt går sönder? Då stannar allt. Och då får det stanna. Men istället borde man stänga av maskineriet oftare. Ge det en paus. Starta om datorn. Men det är lättare sagt än gjort.

När hon sjunger för mig spelar inget annat någon roll

Konstaterande

Jag är ingen karriärista. Det finns andra saker jag värderar högre än ett toppjobb. Däremot kommer inte det att sätta käppar i hjulet för att jag ska få leva min dröm. Men tills dess spenderar jag en slapp läsperiod efter en galen höst.

Jag sover mycket och länge. Jag glor på Oprah och Ellen och andra djuplodande program på Findus tv. Jag dricker te och äter godis. Ibland går jag till skolan och har en föreläsning eller sjunger lite. Ibland sitter jag framför Granny Smith och skriver föreläsningsreflektioner och ibland har jag litteraturseminare. Men jag har lediga helger och lediga kvällar och mycket lediga dagar. Snart startar SMASK och slutprojekt och då blir de andra bullar av det. Men just nu njuter jag av att vara lat.

Och jag skäms inte det minsta lilla.

Och där står hon på balkongen med megafonen i högsta hugg

I helgen som jag tjuvstartade i fredags med en dags shopping på stan har jag konstaterat följande saker:

Jag som egentligen blir sjukt varm och rastlös av att bada badkar kan sitta i timmar när jag har levande ljus runt badkarskanten och vackert sällskap.

Det är svårt att försöka övertyga någon som redan har bestämt sig.

Något av det mysigaste som finns är att sitta i soffan framför en bra film med en snygg tjej i famnen.

Marängsviss till frukost är underskattat.

Jag har fortfarande sjukt dåligt tålamod.

Livet blir mycket roligare om man slappnar av och rycker på axlarna ibland.

Jag har lärt mig att sova igen.

Star Wars kan kanske, möjligtvis ändå vara lite bra.

Piteå är kallt men vackert och en lördagspromenad är alltid uppskattad, oavsett syfte eller mål.

Spontansång och dans på borden förgyller tillvaron.

Piteå hälsar välkommen hem

Tacomiddag med finaste vännerna igår. Till och med Mattan var med. Hon är uppe i Norrland för nu startar nämligen the Story of Cartwall på riktigt. Förfest hos Älvsbyn och Henko med ölspel. Jag har inte skrattat så mycket på länge. Mycket tack vare att Henko och Bells båda behövde gestalta Skagenröra varje gång jag drog på smilbanden. Kåren var folktom men man har inte roligare än man gör sig tänkte vi och ägde dansgolvet. Bells lyckades drämma till min näsa så idag är det ömt värre i ansiktet. Fick med mig en sjukt snygg brud hem och efter lite nachos sov vi som två små änglar till långt in på lördagen. Till frukost blev det Cola och pizza från Bakteriebaracken. Ikväll blir det film.

Jag känner mig mottagen med öppna armar.

Jennijal får sin uppdatering

Piteå är täckt med nära en halvmeter mjuk, fluffig snö. Jag bor granne med Fröken Underbar. Jag äter frulle med Bells. Jag hänger på redaktionen.

Det kommer att bli en bra vårtermin.

After work

Igår lämnade jag den regniga staden och hamnade på Kontiki. Kulörta lampor, bambu, palmer och hetta som slog emot en. Sällskapet var Miljökonsulten (hon har nog hetat Dressmanntjejen förut men jag tror jag har två sådana nu så jag byter lite hastigt och lustigt) och hennes man Biologen. God mat, god öl, fina samtal.

Mycket radio, mycket jul och nyår. Men också självinsikt, självkänsla och fördomar. Mycket fördomar. Sådana man plötsligt inser att man har. Fastän man ser sig själv som ganska fördomsfri. Sådana man undrar varför man har och skäms över att man har.

Den egna pressen. Ens värsta fiende. Ens egna krav på sig själv. Och varför man ständigt pushar sig själv tills det tar stopp totalt. Och inte ser faran lura runt hörnet. Att bryta ihop och hitta tillbaka igen. Att vara sådan när man inte ens fyllt trettio.

Att se sig själv som sämre än man är. Att inte inse att man ligger i toppskiktet. Och när man väl inser det så skäms man. Fast man egentligen inte alls borde. Det har ju inte kommit gratis.

Mycket man. Fast egentligen var det bara vi. Miljökonsulten och jag. Vid det laget hade Biologen tackat för sig och lovat att köpa ett paket fil på vägen hem.

Skrytbloggen

Nyhetschefen: Du är den tuffaste praktikanten vi haft. Någonsin.

Kajsa Kavat: Du borde hoppa av plugget och börja jobba.

Nyhetschefen (oroligt): Men du kommer väl i sommar?

JÅ: Vi hade faktiskt inte klarat oss utan dig. Det hade inte gått.

Kanalchefen: Men hör av dig när du kommer hem till Piteå om hur din sommar ser ut. När du vill vara ledig och så. Och om du vill jobba på program eller på nyheterna, du kan ju välja lite.

Och så Äpplekillen då. Han har ju öst beröm över mig från dag ett. Fastän han inte behöver eller måste eller något. Fint det.

Tjuvlyssnat is da shit

Centralstationen, Göteborg.

En ung mamma och hennes dotter ~4 står och väntar på Alingsåspendeln.
Dotter: Mamma, vad är sex?
Mamma: Det är en siffra.
Dotter: Nej men inte så.
Mamma: Men hur menar du då?
Dotter: Men åååh, hur gör man sex?
Mamman börjar bli lite orolig nu.
Mamma: Sex är en siffra!
Dotter: Men mamma! Du fattar inte. Inte sån sex. Fem är ju såhär (hon håller upp ena handen med fingrarna spretandes). Hur gör man sex då?
Mamman andas ut och förklarar att man använder ett finger från andra handen också.

Sista resan

Från: Munkebäckstorget, Göteborg
Till: Radiohuset, Borås
Avgång: 06:52
Ankomst: 08:17
Byten: 2

Idag gjorde jag min sista bussresa till Borås. Det är sista gången jag står och fryser på busshållplatsen med de människor som varit mina tysta vänner i två månader. Vi har lärt känna varandra fastän vi inte riktigt är medvetna om det. Jag vet vem som går på i vilken dörr på bussen, jag vet vem som inte klarar av att åka baklänges utan hellre står upp. Jag vet vem som går av var, vem som går på var. Jag vet vilka som är engångsåkare.

Jag kommer att sakna killen i blå jacka och blå Sveamössa som går på vid Redbergsplatsen och som alltid måste läsa något, om det så är .SE, Metro eller som idag en tjock bok. Jag kommer att sakna lärarinnan i röd jacka som färgade håret över julledigheten. Hon nickade och log åt mig idag när jag gick av.

Jag kommer att sakna att gå på extrabuss nummer ett på Nils Ericson-terminalen och sätta mig bredvid Äpplekillen på tredje sätet efter bakdörren på vänster sida. Förändring är onödigt. Jag kommer att sakna den skallige, smale busschauffören med glasögon som har fattat grejen med lamporna. Jag kommer att sakna de dagar då kroppen är med mig och faller i djup sömn vid Delsjömotet så att jag vaknar med ett ryck hållplatsen innan jag ska av.

Jag har förstås en bussresa hem ikväll. Men imorgon blir det bil. Äpplekillen och hans fästmö har investerat i en Volvo V50. Så gott som ny. Sjukt mycket vuxenpoäng för en blivande tjugofemåring.

Nu ska jag sända radio. 3,5 timmar.

the Ping-Pong song

Friskvård på jobbet är viktigt så med falukorv och potatismos i magen gick jag en match (eller snarare flera) mot Äpplekillen. I pingis. Eller bordtennis som det heter. Fast vi körde med helt enga påhittade regler så vi kallar det pingis. Tror inte JO vill bli sammankopplad med vårt fuskspel.

Nu: Redigera ännu mera.

Och de nominerade är...

...Cartwall.

Mina grymma vänner har blivit nominerade till årets Digfi-pris på Manifestgalan.