Ibland är allt bara en sjuhelvetes uppförsbacke

Det går väl sådär skulle man kunna säga. Eller inte man. Jag. KP's bistra min på min näthinna. Jag tror jag börjar se ett mönster. Och M's ord från England biter sig fast. Jag skiter i allt. Sedan ångrar jag mig. Veligheten nummer ett. Men det jag vet är att jag saknar dem som inte tar mig för givet. Som förstår mig för den jag är och inte bara den jag verkar vara. Jag är trött på att jag jämt sätter mig själv i samma situation där det slutar med att jag står kvar ensam. Att vara tjenis är ju sjukt bra men det hade varit skönt att ha närmare till förståelse än en sisådär 90 eller 160 mil.

Vi irrar ständigt framåt på jakt efter nytt, nytt, nytt. Vi stannar sällan upp och överblickar det vi har. Vi tar saker och människor för givet och förväntar oss aldrig ett ärligt svar på "hur mår du?". Hur fasen skulle vi reagera på det nakna, avslöjande och sårbara svaret? Vi verkar inte ta oss tid att försöka och nöjer oss med ett "bra".