Stolt

Av rubriken kan man som läsare (och även skribent under plötslig sinnesförvirring) tro att det här inlägget ska handla om Stolt men så är inte fallet. Ta ändå gärna chansen att spana in föreningen som kommer att hålla i årets fest på Kåren i Piteå 28 september i år. Vi är snälla och glada, gillar fika och en öl eller två.

Men, tillbaka till ämnet. Rubriken står istället för att jag är stolt (nu skulle jag kunna snöa in på ännu en utläggning om kopplingen till föreningen men jag låter bli). Jag är stolt för att jag, konflikträdda Sisy, har tagit ett steg i arbetet mot min fobi.

För dig som inte känner mig så väl så är jag alltså otroligt konflikträdd. Jag diskuterar gärna men blir stämningen för hetsig håller jag tyst. Jag undviker konflikter i vardagen och mår istället dåligt för att jag inte öppnade munnen och sa som jag tyckte. Jag ogillar bråk och mår fysiskt dåligt av Ring P1 och arga människor i största allmänhet.

Visst, du ska inte bråka bara för sakens skull, men det är samtidigt ohälsosamt att jämt och ständigt undvika konflikter och bara hoppas på att alla ska vara glada. För det är så jag fungerar. För att citera en gammal studiekamrat på Internationella Relationer: Kan inte alla som krigar bara vara vänner istället?

Så i mitt projekt Höststädning Sisy finns bland annat konflikthanteringen med som en punkt. Därför är jag idag stolt över mig själv att jag vågade ta en, måhända liten för många men för mig Mount Evereststor, konflikt.

Som ni trogna läsare säkert vet inhandlade jag ett par jeans i lördags och när jag provade dem hemma insåg jag att de i butiken lagt upp dem så att de var för korta. Efter en tvätt skulle de svaja lika högt som byxorna på grattisföretagets smått oengagerade och ointresserade kunder. Först tänkte jag Skit samma, jag kan dra i dem efter tvätt, det ordnar sig nog, jag orkar inte vara en bråkig kund men ju längre tiden gick insåg jag att jag hade betalt 1200kr för ett par byxor som när skorna kom på var korta redan innan tvätt.

Sagt och gjort, illamående och med magen i halsgropen av nervositet, klev jag in i butiken och gick fram till kassan och förklarade lugnt mitt problem. Tjejen ifrågasatte mig inte en sekund utan bad mig ta på mig byxorna så att hon själv kunde se hur det såg ut. Efter en kort blick rev hon fram ett par nya jeans, mätte och nålade själv och visade skillnaden mellan paren. Jag föklarade min ångest för henne och sa att jag nästan skämdes för att komma in. Hon svarade De som ska skämmas är vi och vi vill självklart ta hand om våra kunder. Det här händer några gånger om året och alla gör misstag men jag är ledsen att det hände dig. Sedan undrade hon försiktigt om det var ok att gå en vända på stan innan det nya paret var upplagt.

Jag är stolt som få över mig själv. Nöjd med mina nya, långa byxor och lär lätt återvända till butiken. Tjejen som hjälpte mig var inte där när jag hämtade byxorna så jag kunde inte ösa beröm över henne. Mitt beröm kommer istället på det här sättet:
Ska du köpa jeans? Gå till JC i Kompassen i Göteborg. De hjälper gärna till med storlekar och modeller. Och när de själva gjort fel vågar de erkänna det och ordnar till det.

Kungligt.