När jag bodde med hela familjen kunde jag bli galen på att jag aldrig fick vara i fred. När jag bodde i korridor var det trångt i tv-rummet. När jag delade små lägenheter kröp väggarna inåt, långt långt inåt vissa dagar.
När jag nu bor själv saknar jag ljuden från en annan människa. Smattrandet från tangentbordet, den flyktiga frågan, bläddrandet i tidningen. Jag saknar känslan av vetskapen att det sitter någon jag bryr mig om i andra rummet. Jag saknar den tysta gemenskapen.
Jag pratade med en vän om vad vi egentligen gör på kvällarna. Hon hade en bild av att jag jämt hänger med en massa kompisar och är lika übersocial som på dagtid. Hon blev chockad när hon fick veta att jag de flesta kvällar umgås med min dator, min stereo och ibland en bok.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det är skönt att kunna välja ensamheten och tystnaden när man vill. Eller snarare bara att få vara ifred bakom en stängd dörr och veta att det finns levande folk på andra sidan dörren, folk man hör spola i en kran, gå omkring, se på tv och det där andra som du beskrev. Skönt när valet finns att kunna slå sig ner bredvid i soffan. Växla några ord, sedan bara sitta bredvid varandra och vara. Tillsammans. Eller välja att stanna inne bakom dörren och läsa en bok, en knackning på dörren och en förfrågan om en kopp te. Familjärt, vänskapligt och kärleksfullt. Att vara själv men inte ensam. Det gillar jag. Som du skrev, den tysta gemenskapen. Gemenskap. Det är kärlek. För mig.
Fint inlägg. Tänkvärt.
Jag instämmer med Stifflert. Jag har svårt för att vara ensam hemma, kanske för att jag vuxit upp med massor av systrar och deras kompisar som jämt hängde hemma hos oss?
Och vet du - jag har aldrig bott själv! Kanske skulle man prova på det. Bara för att se att man KAN. Och konstatera att man inte vill ha det så...
Kram!
och ps: När man har internet är man ju aldrig helt själv ändå... msn, facebook etc.
Skicka en kommentar