tisdag, augusti 21, 2007

Vännen min

Jag tar bussen till Ljungskile. Det tar en timme från Göteborg. En timme och vagnarna och folket och bilarna är utbytta mot lummig, böljande grönska och en sömnig geting. När bussen rullar av motorvägen och Ljungskileviken breder ut sig till vänster kommer den där känslan av hemma till mig och den sprids från maggropen till hela kroppen.

Cykelvägen längs berget, Sport & Surfbutiken, Resteröds Trikå, småbåtshamnen. Gamla E6:an för mig vidare till Groheds Tingshus som hållplatsen visst heter. Jag reflekterar över det faktum att jag gått av där oräkneliga gånger i mitt liv men aldrig tänkt på vad själva hållplatsen egentligen heter.

På röd, blänkande cykel möter Mickan mig och vi följer den välbekant slingrande vägen till kyrkan och upp för backen till hennes barndoms hus. Hunden möter i dörren och det känns som vanligt lite fel för han fanns inte där när vi fortfarande bodde hemma. Vi ordnar mackor och te och kaffe i köket där vi provat på kokkonster, firat födelsedagar, ätit familjemiddagar och bakat oändliga mängder kladdkaka. Vi diskuterar kladdkakans genomslagskraft och jag får veta att det är Mickans moster som jag och alla mina lyriska vänner ska tacka. Mickans mamma kommer hem och jag får en varm kram och allting känns sig likt.

Vi sitter i trädgården som liksom blivit lummigare och grönare och pratar om skolan och vänner och livet i stort där vi en gång lekte i lekstugan och senare grävde oss djupt ner i livets frågor som bara tonåringar kan. När tunga droppar börjar falla flyttar vi till verandan och pratar mobiltelefoner och datorer och vikten av att vårda en fin vänskap.

Sommarkvällen blir mörk och för att bussen ska se mig måste jag tända lampan på mobilen. Ficklampan har gått i pension. Vi hinner prata om hur viktigt det är att ta hand om sig själv innan jag lutar huvudet mot rutan med Jack Johnson i lurarna.

Hon bor i Malmö. Jag i Piteå. Det är 140 mil. Två flygresor. Billigast runt 800kr. Enkel resa. När vi ses är det som om vi sågs i förra veckan. Fastän det snarare är över ett halvår sen sist.
Jag önskar att vi sågs oftare.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag med :o)